Den nu så lilla gubben i sängen på servicehuset var morfar som förändrats från stark till svag. Men likafullt en människa med integritet.
När mormor begravdes för sju år sedan sneglade jag oroligt mot morfar, mellan mina egna hulkningar. Men det var ingen större fara med honom.
Efter det blev jag lite besatt av hans sorg. Jag föreställde mig att den var så väldig, att han försökte trycka ned den till botten av sin fortfarande kraftfulla bröstkorg.
Därför ville jag gärna prata med honom om mormor. En gång tittade vi på gamla kort. Ett fotografi visade en skolklass på 1920-talet, uppradad mot en fond av halländskt inland. Längst fram stod en mörk, vagt bekant flicka, egentligen för lång för att stå i första ledet.
”Vem är det där?” frågade jag och pekade på det lilla kortet med prydligt naggade kanter; avsiktligt naggade så som fotografier förr i tiden blev.
”Det ser du väl att det är Signe.”
Morfar såg på mig med en skärpa i blicken jag inte hade sett hos honom sedan han flyttade till servicehuset, fyra år efter mormors död. Som om han tyckte att jag var bakom.
”Åh, så söt hon var!” Jag log uppmuntrande. Det borde ju vara förlösande för honom att våga vidröra sorgen. Jag var nitisk.
”Ja, visst var hon det.” Ännu en saklig ton hos morfar, dimman i hans sinne tycktes fortfarande helt skingrad. ”Goda karameller, det här”, sade han och vecklade staniolet av en bit Geishachoklad. Samtalet om mormor var avslutat.
Jag vet fortfarande inte varför han aldrig talade om henne. Det var hans beslut; ändå petade jag på honom med de där frågorna, fastän han var så uppenbart ovillig. Det var för att jag mycket sent förstod att han fortfarande var människa.
Jag älskade min morfar. Men jag hade alltid sett honom som ”en gammal”. Hans förflutna var olika anekdoter från landet Längesen, hans anletsdrag utkonkurrerade av rynkor. Han var just av arten ”gammal”, och jag gjorde bara en teoretisk koppling mellan hans mänsklighet och min egen.
Sista gången jag träffade honom var i våras, ett par månader innan han dog. Jag anade att det kunde vara sista gången, och satt tyst och strök hans hand om och om igen. Efter en bara en kvart sa han ”Nu får I gå” till mig och mamma. Han sa inte ni, utan använde den gamla formen ”I”.
Då var det som om jag till sist uppfattade människan i gamlingen. Den nu så lilla gubben i sängen på servicehuset var mannen Rolf, som på människors vis förändrats med åren, gått från stark till svag, från muskulös till förtvinad. Men likafullt en människa med preferenser och integritet: Nu får I gå.
Insikten uppenbarade sig för mig, på det där sättet som självklarheter ibland vandrar ned från huvudet till magen. En gång skulle jag själv ligga där, kanske med ett kärleksfullt men övernitiskt barnbarn vid min sida.Vara jag, men avfärdas som ”en gammal” av någon som inte fullt ut förstår min mänsklighet.
”Omsorg kan inte vara att sko sig på andra. Det ena utesluter det andra” skrev Jonas Gardell i Expressen (16/11) i en strålande text om äldrevården. Jag kommer inte förbi den där maximen det ena utesluter det andra.
Jag är övertygad om att han har rätt. Det är lätt att göra fel av ren välvilja. Och göra fel av det skälet att insikten om det egna förestående åldrandet dröjer hos människor. Om hela tanken med omsorgen dessutom är att tjäna pengar på maktglappet mellan ung och frisk och gammal och sjuk, blir den redan sköra relationen omöjlig.
Vinstintresset kommer ofelbart att sippra ner uppifrån, genom lagren av vård, och tränga undan omsorgsintresset. ”Carema” kommer att ske om och om igen, varhelst det finns vinst att göra på maktglappet. Det borde I ha begripit för länge sedan.