Efter att Ångermanlandstidningen allehanda.se fick det som hittills är årets intervju gick känslorna och teorierna på högvarv i den kommenterande klassen – hur ska vi tolka fenomenet Iris Melander?

För den som till äventyrs inte vet, så är ju då Iris Melander mor till Stefan Löfven, ny partiordförande för Socialdemokraterna. Hon bekräftade för allehanda.se att sonen skulle bli vald, ett dygn före den planerade presskonferensen.

Många reagerade nog som jag, heja mellankrigsgenerationen och dess stränga syn på lögn. Varför ljuga när inte människoliv står på spel eller när man själv sitter på en nyhet som fyller en med glädje och stolthet? Iris Melanders medie­hantering, en no fuss policy, kom som ett reningsbad i en oren tid.

Hon betedde sig så anslående normalt att hela Medie-Sverige ryckte till – vad var det här?

En del tyckte att det var svag journalistisk etik. Till exempel IF Metalls pressekreterare Leif Ankarfjäll, som menade att det var taskigt mot en gammal dam, enligt Dagens Media.

Och eftersom Stefan Löfven troligtvis fått ett par pluspoäng på sitt innehav av prima mamma kunde också den kremlologiska frågan ställas: Tänk om allt var en lysande pr-plan från sossarnas sida?

Det sista är, i teorin, fullt möjligt. Men i brist på bevis för en så ma­chiavellisk förslagenhet lutar jag åt att det hela helt enkelt handlar om lokaljournalistikens väsen.

För vid sidan av Iris Melander själv, och den beundransvärda generation hon i min fantasi representerar, är 2012 års hittills mest citerade intervju ett resultat av helt normalt journalistiskt arbete, av en sort som särskilt lokaltidningar är experter på.

På en lokaltidning är det nämligen ett ganska ofta förekommande uppdrag, detta att prata med tanter. Ibland har det hänt något exceptionellt, som att tantens son ska bli partiledare. Ännu oftare har det hänt nästan ingenting. Men man sitter kvar, dricker kaffe och pratar. Det är, för att uttrycka det enkelt, inget konstigt alls.

Tvärtom, har läsarna ett rätt nära förhållande till sina lokaltidningar. Det som händer i deras liv, stort som smått, delar de gärna med lokaltidningen.

Som utsänd från en mindre tidning har jag gått på promenad med ett par hundar som gillade att nosa efter sorkar, alltmedan jag desperat försökte förstå vad vinkeln var, varför redaktören hade skickat i väg mig på det här jobbet – handlade det om ekologisk skadedjursbekämpning? Nej, nej, de tycker bara att det är så kul att nosa upp sorkhål!

Jag har suttit i timmar med en gammal man som fyllde jämnt. Inte för att det skulle bli så mycket mer än en kortare födelsedags­artikel. Men han var så fruktansvärt ensam att något slags mänskligt ansvar krävde att jag satt där tills hans mest akuta samtalstörst var släckt.

För bortom den riksdramatiska och alltmer medieinterna bevakningen (journalist intervjuar journalist) av svensk politik pågår den här sortens lokala bevakning av allt och inget. Det är ibland trams, ibland medmänsklighet, ibland ett politiskt scoop.