I söndags var det för en gång skull jag som helt styrde över Spotify-flödet i köket. Jag vägrade rivig Springsteen och forcerad Bowie som är den normala, nostalgiska ljudfonden. För en gångs skull hade jag helgjutet dj-självförtroende, eftersom spellistan var en hyllning till Whitney Houston. Det rådde populärkulturell sorg. Plötsligt framstod flickmusiken från 1980-talet som värdig igen.

I en väldigt fin text i Expressen Kultur skriver Andreas Nordström om Whitney och den absoluta skönheten (13/2). Han menar att hon aldrig fick det erkännande hon förtjänade, därför att skönheten i hennes röst lätt avfärdas som banal. Det är sant. Ibland beror den sortens avfärdanden på att det som vill vara rent vackert just är banalt.

Men Whitneys röst kom faktiskt från idévärlden. Fler än vi som älskat hennes stämma sedan 1985 borde ha vågat höra det de måste ha hört, egentligen: Det ovedersägligt vackra och värdefulla. Man känner det i bröstbenet vid den sista höjningen i ”Greatest love of all”, i versionen från debutalbumet ”Whitney Houston”.

Andreas Nordström avslutar med att konstatera att när hon hittades död på hotellrummet, efter år av missbruk, misshandel och medial förnedring, var den absoluta skönheten bortskavd. Kanske precis just då. Men nu har Whitney Houston blivit det mest poetiska av allt: En död kvinnokropp.

Döden för alltid en hel del respekt med sig. Och ingen kombination är så ikonisk som döden och kvinnan. Edgar Allan Poes berömda påstående att en död kvinnas kropp är det mest poetiska ämne som finns, besannas igen och igen. Kanske aldrig så metodiskt och med sådan förvriden tydlighet som i vår och masskulturens tid. Hur bespottad kvinnan än är i livet, förvandlas hon till något vackert efteråt. Kvinnan som dör i en ålder när hon fortfarande har något sexuellt värde, genomgår en magisk metamorfos: Hon blir ren igen.

En av de mest kända och mest omedvetet sorgliga formuleringarna om den döda kvinnans frälsning från sig själv finns i Earl Spencers griftetal till systern, prinsessan Diana: ”Jag vill avsluta med att tacka Gud för den nåd han har visat oss i denna fruktansvärda stund. För att han tog Diana när hon var som vackrast och mest strålande och när hon kände glädje i sitt privatliv.”

Prinsessan Diana hade bara börjat sin vandring ner från upphöjelsen när hon dog, medan Whitney Houston hade levt i fallet i tio år. Men om så alla bilder av henne det senaste decenniet visat undergång, tappade de sin kraft i samma stund som beskedet om hennes död spreds över världen. Döden gav henne den förlorade oskulden och skönheten tillbaka.

I ”Hennes döda kropp” (2008), om Victoria Benedictsson, skriver litteraturprofessorn Lisbeth Larsson om hur den döda kvinnokroppen är en berättelse som ger mening. Efter uppgång och fall blir den plötsliga och förtida döden ett behändigt slut på storyn om den besvärliga kvinnan.

I fallet Whitney Houston kommer skiftet från levande och ful till död och vacker inte bara att omfatta hennes persona, utan också hennes röst. Fler kommer att lita till sin instinkt när de hör ”Greatest love of all”, och uppfatta geniet i hennes sång. Det är den lilla vinst som följer med det fundamentalt skadade i en kultur som älskar sina döda kvinnor mer än sina levande.