Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Krönikor

Malin Ullgren: Kanske är ­Franciskusdagarna på Åland en stillsam tendens på spåren?

Det är inte en lätt sak att avstå. Särskilt inte om det ska ske utan belöning i form av, till exempel, viktnedgång eller uppmärksamhet. Men kanske är det ändå dags att försöka.

En dag får jag ett litet brev till kulturredaktionen på DN, med ett lika litet kort i. Kortet innehåller information om och en inbjudan till Franciskus- dagarna i Kökar på Åland, som infaller i början av juli. Tema för årets Franciskusdagar är "att avstå". Det låter så högtidligt och så strängt att jag genast tramsar runt med kortet och försöker bli av med det som en Svarte Petter. Det hamnar på någon annans skrivbord, och kan inte bränna hål av dåligt samvete på just mitt.

Men verbet stannar kvar och ekar som en reklamslogan i huvudet: att avstå ...

Det ligger inte i tiden att avstå. Eller jo, om det är maximerat. Avstår man, ska man göra ett livsstilskoncept av det. Åka till ett fjäll och fasta, gå med i någon förening för unga människor som inte har sex före äktenskapet, sluta köpa saker och sen skriva något om det.
Jag tänker mig att detta "att avstå" är själva motsatsen. Det vill säga att avstå utan uppenbar belöning i form av viktnedgång, uppmärksamhet eller bättre ekonomi. Att avstå är ingenting. Det är att stå ut med att avstå, utan kompensation eller kanalisering.

Jävligt svårt.

Är det så att Franciskusdagarna på Åland är en stillsam tendens på spåren? Att man har känt den lilla vågrörelsen av mättnad? Parad med den fatala ekonomiska krisen i till exempel USA och Sydeuropa? Och så en ny påve, Franciskus (den förste), han som lever enkelt och till synes hedrar Franciskus av ­Assisis försakelseideal.

Efter att ha sett Sofia Coppolas nya film "The bling ring" hoppar att avstå upp i medvetandet som en illvilligt leende clown. ­Tonåringarna i filmen, byggd på verkliga händelser i Los Angeles under 2008 och 2009, tar sig in hos Hollywoodkändisar de själva beundrar stort för att stjäla kläder, smycken, väskor, klockor – bling.

Man kan lätt se tonårstjuvarnas beteende som en institutionaliserad oförmåga att avstå. Institutionaliserad, på det viset att det egentligen inte är konstigt att de stjäl på det vis de stjäl. Olagligt, dåligt – men inte oväntat. De är uppvuxna på 00-talet, i en tid när konsumtionen har varit en dygd, ägandet av onödiga ting har varit mer upphöjt än någon gång tidigare i historien.

För första gången har ägandet av det skrattretande överflödet inte varit parat med en kollektiv moral som har hävdat att det är viktigt att kunna avstå. Ingen religion, ingen politik har vid sidan om rikedomen sagt – åtminstone inte med auktoritet – att det är onödigt att äga bling. Bling har varit utan moraliskt motstånd. Bling har varit moralen själv, beviset för individens ekonomiska duglighet.

Coppolas film lyckas sammanfatta ett slags nyvaket äckel över 00-talet, åtminstone tror jag att det är vad hon kommer åt, trots hennes envetna ytsurfande. Överflödet är inte vackert längre, så som 00-talets konsumtionsfiktion i till exempel "Sex and the city" var attraktiv att se.

På andra sidan den ekonomiska krisen är en walk in closet en rumslig perversion, där två tonårstjuvar kan sno likadana klänningar i Paris Hiltons jättegarderob, därför att Hilton har just två likadana klänningar.

"Varför har hon två?" frågar en av karaktärerna medan de sliter plaggen av galgarna. Frågan blir hängande i luften, men spiller också en liten, liten dos moral från den till synes tysta observatören Sofia Coppola.

Med tanke på hur den där inbjudan till temadagarna om "att avstå" brände i mitt medvetande tror jag att föreningen Franciskus på Kökar har funnit en smärtpunkt – i samtiden, och inte bara i mig.