”Love 2010.” Jag inser att dörren är så vidöppen att tre höggravida kan gå i armkrok genom den, men det hjälps inte. Skämten trängs i huvudet och konkurrerar bara med den framvällande känslan av absolut genans. Jag föreställer mig att specialgjorda Efva Attling-smycken kommer att kunna köpas, med ordet ”kärlek” på sju EU-språk, och finnas till försäljning i juni 2010 då Stockholms stad har en två veckor lång ”kärleksfestival” som upptakt inför Victorias och Daniels bröllop.
Det viktigaste är ”att stärka Stockholms varumärke”, säger finansborgarrådet Sten Nordin (M) till Sveriges Radio. I’m sure. Bara i ett andligt samarbete med pr-mannen Percy Nilegård kan man landa i en tagline som ”LOVE 2010. Stockholm. The capital of Scandinavia”, med ”Love” i melodifestivalsguld och en modernt stiliserad krona. Varför inte en grip, ett heraldiskt lejon, Sankt Erik? Fejka lite värdighet?
För mig som inflyttad känns hela ansatsen djupt stockholmsk. En medelklasstyranni som aldrig kommer att lämna 90-talets färgsättning bakom sig och som på allvar tror att långväga gäster på Arlanda vill mötas av enorma foton av ”kända” stockholmare som man som svensk knappt själv kan identifiera.
Bygger inte idén om att det är rimligt att ha en monarki i en demokrati på den njutbara känslan av underlägsenhet? Att jag och alla andra medborgare i det här landet på något nedärvt vis, i djupet av våra torparsjälar, vill få vår hopplöshet bekräftad av fint folk?
Utan den förklaringen återstår till exempel inget som motiverar att Carl Bildt är känd för sin ”humor” eller att hans massiva arrogans har varit till hans fördel. Den positiva särbehandlingen bygger på att en slavgen har kickat in och tagit över. Ett litet skämt från Bildts läppar, och människor har reagerat som om patron levererade julkorgen, och årets samlade saltsill plötsligt får mening.
Ni som tror att jag överdriver kan läsa Björn af Kleens bok ”Jorden de ärvde”, som just beskriver hur spakhet inför ädelt blod är en politisk faktor i det här landet. Och det är knappast i uppror mot slavgenen som Stockholms borgerliga styre inkorporerar prinsessbröllopet i sin väldigt specifika form av medelklass-bad taste.
Jag sätter mitt hopp till självaste kungen, om vilken en annan journalist en gång sa till mig: ”Man ska akta sig för att ifrågasätta hans konungslighet.” Må han plocka fram sin känsla av gudagiven överlägsenhet och skydda sin dotters bröllop från faddergala-estetiken.
Se även gårdagens reportage om de svenska hovreportrarna i DN Kultur.