Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Malin Ullgren: Plötsligt verkar alla måna om att inte kränka rasister

Om talmannen ska lämna plenisalen så fort något kan uppfattas som kontroversiellt lär det bli mycket spring.

”Varje gång det sker något som har med rasism att göra så vänds det på ett närmast magiskt vis till höger­sidans fördel”. Meningen studsar upp i ögonen. En påträngande sanning. Det är den norske rapparen och journalisten Aslak Borgersrud som intervjuas av författaren Mats Kolmisoppi för en stor artikel i Helsingborgs Dagblad (8/12). Kolmisoppi, som själv bodde i Norge under sina tonår, har åkt tillbaka för att undersöka det vätskande sår som norrmännen själva just nu tycks ha så svårt att sköta om: den alltmer godtagna rasismen.

Men de nationella jämförelserna åt sidan – det är den där meningen om hur rasismen liksom tjänar på att vara rasistisk, oavsett hur kritiken formuleras. Det är en effekt som syns väl också i Sverige. För frågan är vem det i slutändan alltid är synd om?

I förra veckan, när bland andra talmannen Per Westerberg (M) bojkottade Fem i tolv-rörelsens prisutdelning i riksdagen, gestaltades den mycket skeva situation som har uppstått. Westerberg ville inte närvara, eftersom Jason Diakité (läs för övrigt hans fina text om Nelson Mandela, DN 7/12) fick pris för sitt arbete mot rasism. Diakité, som artisten Timbuktu, rappar ju på låten ”Svarta duvor & vissna liljor” om att ”dunka Jimmie gul och blå, hissa i en flaggstång”. Talmannen ville inte närvara med hänvisning till att prisutdelningen kunde uppfattas som ”kontroversiell”.

Så pass. Det är ju bara detta att listan över ”kontroversiell” närvaro av talmannen kan bli så mycket längre. Och så mycket mer kontroversiell, i sanning jättekontroversiell, skulle jag säga. För som Aftonbladets chefredaktör Jan Helin skriver: ”Samma talman har inte funnit anledning att markera mot riksdagsmannen Kent Ekeroth som driver en sajt utan ansvarig utgivare som är fylld av hat och hot mot det nutida Sverige och utvalda delar av dess befolkning” (AB 8/12).

Den självklara och direkta kopplingen till SD blev ännu tydligare klargjord i går, då Expressen avslöjade hur kommunernas partitoppar hetsar mot invandrare och muslimer på Avpixlat.

Skiljer talmannen väldigt mycket på tillfälliga prisutdelningar och ordinarie verksamhet i riksdagen?

Ja, det kan ju vara den ursäkt han håller i tills knogarna vitnar.

I själva verket tror jag att talmannen i kölvattnet av tårtningen och en allmän tendens av att ”ta avstånd” från vrede riktad mot Sverigedemokraterna valde den samtidsanpassliga vägen. ”Bojkotta”, därför att en sångare sjunger en textrad med våldsamt innehåll.

Vi behöver inte dra hela diskussionen om konst och verklighet igen, och den är heller inte enkel. Däremot är det uppenbart att Jason Diakité inte uttalar ett hot, inte avser att slå och sedan flagga med Jimmie Åkesson. Han uttrycker, som rapparen Timbuktu och i konstnärlig form, sin motvilja mot ett rasistiskt parti.

Och eftersom talmannen Per Westerberg med all säkerhet vet detta – vad får honom då att vägra närvara?

Orsaken är en del av just det fenomen som norrmannen Borgersrud sammanfattade – allt som har med rasism att göra, blir en fördel för rasisterna själva.

Men – och detta är det viktiga – inte av någon naturlag. Utan därför att vi, med små och större förskjutningar av samhällsdebatten, har fört oss själva till detta läge. Skräcken för att vara en del av den SD-föraktande eliten har blivit så massiv, att en tårta kastad på Jimmie Åkesson är värre än SD-rasismen som sådan. En rad i en sång får talmannen att kasta sig ut ur plenisalen – av hänsyn till SD.

Det vore rätt jävligt om riksdagsrasismen kom att växa sig ännu starkare därför att alla plötsligt blev så måna om att inte kränka rasisterna.