Hur är det möjligt att vissa svenska debattörer fortfarande lyckas få det att låta som om de satte livet på spel när de kritiserar islam? Att de vågar yttra sig, trots att horder av mäktiga kulturrelativister planerar att skada dem allvarligt? Och detta i ett medieläge där diskussion om islam pågår dygnet runt, sju dar i veckan. I ett Europa där minareter förbjuds med hänvisning till att de är symboler för extremism.
Fan vet. Men de gör det, om och om igen. Till exempel filosofiprofessor Per Bauhn på Expressens kultursida häromveckan (24/11). Han har i och för sig tidigare jämfört radikalfeminism med koncentrationsläger och ”1900-talets totalitära tyrannier” (SvD 19/5 2005), så man kanske inte ska bli förvånad.
Bauhn hävdar att den ”militanta islamismen” har blivit ”oangriplig i kulturdebatten”. Han exemplifierar bland annat med att talibaner ”slänger syra i ansiktet på flickor som vill gå i skolan”, och menar att här uteblir en ”ifrågasättande” diskussion. Skulden vilar på ett ”ängsligt och osäkert kulturklimat”, som tydligen på något amorft, kollektivt vis tänker att batterisyraattacker bara är uttryck för lite religion.
Kulturklimat? Han skulle ju kunna trösta sig med ett åtta år gammalt och nu expanderande krig i Afghanistan, med svensk närvaro, mot religiösa extremister.
Jag är så trött på offerdramaturgin i debatten. För att inte tala om dess retoriska förbindelser med högerextremismen. Den som kan skaffa sig medieutrymme och löper minimal risk att råka illa ut för sina yttranden borde kanske satsa på att använda denna lysande möjlighet rakt av, bara. Snarare än att beskriva hur jobbigt det är att tala om islam, enligt en metaanalys vars bästföredatum är grundligt passerat. Jag förstår faktiskt inte ens hur man kan yttra sig offentligt och samtidigt påstå att man tystas.
Offerskapet formuleras till exempel som risken att kallas ”islamofob”. Ja, det är inte kul att misstänkas. Men till åsiktsbrytandets villkor hör risken att få skit. Att kräva förhandsgarantier på att ingen ska antyda att man har oklara avsikter, det går faktiskt inte. Och hur fjompigt ter sig inte tal om ”risk” och ”kulturklimat” ur ett internationellt yttrandefrihetsperspektiv.
Om man nu som islamkritiker vill slippa paralleller till de direkt främlingsfientliga är det en gåta varför man kör med samma retorik. Tjat om pk-vänsterns massiva åsiktsförtryck är helt grundläggande i extremistkretsar.
Titta till exempel på Sverigedemokraternas nättidning SD-Kuriren. Den är full av utsatthetsretorik: att inte ”få” kritisera ”en lära som vill förgöra oss”, för den ”politiska och mediala eliten”(SD:s presschef Mattias Karlssons blogg).
Missbruk av rasist-ordet existerar naturligtvis. Men det är dumt att låtsas som om islamdebatt och islamofobi aldrig skulle kunna ha med varandra att göra. Hur nöjda är inte mer diskret lagda rasister över att kunna dölja fientlighet mot etniska grupper bakom så kallad religionskritik?
Det sägs, från politisk vänster till höger, att man måste våga tala öppet om islamrelaterade problem för att hålla Sverigedemokraterna från riksdagen. Men då antyder man ju att främlingsfientligheten är relevant när den fixerar sig vid en enskild religion, att det finns en rimlig och naturlig bakgrund till 00-talets rasism. Påståendet att ”oviljan” att diskutera religiös extremism skapar främlingsfientlighet saknar dessutom underbyggnad.
Främlingsfientliga partier jobbar inte så. De blir inte plötsligt tysta och lugna för att man har fått igenom ett nej till minareter.
Tror ni att en debatt där samtliga deltagare ”vågar” säga att islam har några riktigt jävliga texter och effekter på något sätt tillfredsställer främlingsfientligheten så grundligt att den tackar för medhållet och sedan röstar på Miljöpartiet?
Det betyder inte att man inte ska fortsätta prata religion, islam eller islamism till tidens slut. Men sluta ljuga om att det är förbjudet. Sluta dribbla runt fantasier om en mullagullande elit, en föreställning som så oerhört väl tjänar främlingsfientliga intressen. Kräv inte en invändningsfri debattmiljö och påstå inte att SD är resultatet av att vi har snackat för lite om talibaner de senaste tio åren.