Eftersom jämförelser är en viktig del av fattigdomsupplevelsen har jag som vuxen tänkt att det var tur att jag växte upp i ett område där många hade det som jag – hade ensamstående mammor med tajt ekonomi. Jag har också tänkt att jag hellre tältar i en stadspark än bosätter mig i ett hyreshusområde insprängt i en välbärgad villaförort.
I sin senaste roman, ”Sfinx” (Wahlström & Widstrand), skapar Christine Falkenland en bitter kontrast av just hyreshusen i villaförorten. Hennes rasande huvudperson är fixerad vid sin brist, där hon sitter i sin lägenhet på bottenvåningen och tänker på de fina husen nästgårds. Ungefär samma postnummer – annars inget gemensamt.
För många finns det inget som är så provocerande som andras upplevelser av brist på pengar och social status i välmående länder. En del blir provocerade av att tonåringar önskar att de fick lika dyra jeans som klasskompisarna. Det provocerar inte mig, jag förstår hur den skillnaden svider, eftersom jag inte tror på att ha missväxtåret 1867 som enda fattigdomsmått.
Men din eller min personliga definition av vad som är rimlig klagan, och vad som är bortskämt gnäll, spelar inte så stor roll. Människors upplevelse av ojämlikhet, av klasskillnader, spelar däremot stor roll. Man jämför sig med dem man har i närheten. Till exempel med dem man ser på sin egen gata.
I söndagens Verdens Gang skriver journalisten Aslak Nore om hur även en subtil känsla av orättvisa kan skapa ett revanschistiskt raseri. Han skriver om de högerradikala, främlingsfientliga underströmmarna i Oslos mer välmående kvarter, och om hur Anders Behrings Breiviks hat mot Arbeiderpartiet kan förklaras utifrån Breiviks uppväxt i Oslos västra stadsdelar. I Oslo Vest, skriver Nore, blandas handelsborgerskapet med socialdemokratiska ämbetsmannafamiljer:
I en sådan darwinistisk kamp om status och makt kretsar en allt uppslukande fruktan kring statusförlust –att tappa ansiktet – och deklassering – att mista det man har. Skuldsatta svindlare och livslögnare som skryter om miljoninkomster är därför arketyper i Oslo Vest. (min övers.)
När pengar och klass ska vägas in i förståelsen av högerradikala kretsar, kan det vara de fina nyanserna, de små skillnaderna, som har något att berätta. Snarare än enkla påståenden om att fattigdom och låg utbildning föder främlingsfientlighet – för hur skulle det förklara de verserade, välklädda män som Aslak Nore mött, de som föreställer sig att Arbeiderpartiet satsar på att låta muslimerna ta över Norge? Nore skriver så här:
Kanske är känslan av att inte nå ända fram, av att vara så nära de lyckade, men själv inte en av dem, starkare än annan missunnsamhet? Kanske är det allt annat än en tillfällighet att Breivik inte var socialklientson från Romsås, eller potatisbonde från Hedmark, utan en man från Oslo Vest.
Det brukar heta att överklassen hatade Olof Palme för att han svek det gemensamma ursprunget. Men kanske var det inte sveket, utan detta att han var så ohyggligt framgångsrik som väckte vreden hos dem som nästan var han, men som aldrig blev han.