Fastän jag både har läst scenen i romanen, och tidigare sett den gestaltad på film, vänder det sig i magen när jag återigen bevittnar våldtäkten på Lisbeth Salander i ”The girl with the dragon tattoo”. Skådespelaren Rooney Mara skriker som ett djur, av ursinne och av förtvivlan, men vrålen dämpas av tygbiten hon fått inkörd i munnen. Efteråt går hon hemåt med små, små steg, eftersom smärtan hindrar henne från att röra sig normalt.
Och verkligheten är inte bättre än så den heller.
Ändå är det som om jag har fått nog, eller i alla fall lite nog. Det är en halvt artikulerad känsla av att något inte stämmer, som har smugit sig på de senaste åren, och som nu ofta dyker upp när jag ser en våldtäktsscen på film eller tv. Att jag inte blir kvitt tanken: Och det här har du tänkt ut, din perverse fan, riktad till författare eller regissör.
Jag tror att det började när jag såg Luc Bessons ”Jeanne d’Arc”. En söndagskväll framför tv:n och jag hade inte aktivt intresserat mig för den där filmen, men så blev jag sittande och plötsligt får jag mig serverad den vidrigaste filmvåldtäkt jag sett.
Engelska soldater härjar i Jeannes by, de stormar in i huset där hon bor. En soldat spetsar Jeannes syster på sitt svärd så att hon blir upphängd på en dörr. Därefter våldtar han henne. Den unga Jeanne har gömt sig på andra sidan den här dörren, och hon hör hur systerns kropp dunkar mot träet när soldaten genomför sin halvt eller helt nekrofila akt.
Det var som om min acceptans för våldtäkten som berättelse om kvinnors underordning började villkoras den gången. Oavsett hur många soldater som fullbordat sina erövringar av länder och städer genom århundraden in i våra dagar genom att våldta kvinnor, så fanns det något annat i den här scenen. Det var så fruktansvärt spekulativt. Och det där har du tänkt ut, Luc. Varför då?
På papperet handlar ofta underhållningsfiktionens grova våldtäktsscener om att just berätta hur det var/är för kvinnor, eller att visa hur hjältinnan når en inre point of no return – hädanefter blir inget som förut, hädanefter väljer hon att slå tillbaka, eller nu måste den manlige hjälten utkräva sin husbondshämnd.
I fallet Lisbeth Salander finns en mer specifik innebörd av våldtäkten, som man har anledning att tro att Stieg Larsson faktiskt hade i åtanke: barn och unga utan fungerande föräldrar är mer utsatta för övergrepp än andra, eftersom förövarna drar nytta av deras skyddslöshet.
Men vid sidan av dessa naturliga dramaturgiska eller verklighetsspeglande förklaringar naglas också kvinnor fast vid våldtäktsbarheten. Påminnelsen om detta, om och om igen. Den gör något med mig, som kvinnlig tittare, och säkert också med den manliga tittaren. Tar sig in i förståelsen av könstillhörigheten, definierar den.
Våldtäkten har funnits i berättelser och dramer i årtusenden innan övergrepp uppmärksammades av kvinnorörelsen och släppte fram kvinnors egna berättelser. Därför kan man lugnt påstå att den fiktiva våldtäktsskildringen långtifrån alltid har haft som syfte att vara en politisk blåslampa eller ett erkännande av kvinnliga livsvillkor. Den är en självklar del av underhållningsvåldet.
Det är skillnad på den privat-politiska skildringen av våldtäkt och den som slängs som en äckelkittlande godbit till en biobesökare. När det faktiskt inte är en berättelse om patriarkatet, utan snarare av patriarkatet, från dess mörka hjärta.