Någonstans går en gräns mellan pr-smartness och pr-vansinne. I helgen passerade Moderaterna den gränsen. Man nöjde sig inte med att sälja in dagspolitiken på det mest effektiva sätt, man bestämde sig för att skapa sig en helt ny historia: Moderaterna förvandlades till partiet som, i oroande hård kontrast mot Riks­dagens arkiv, kämpade mot apartheid och för kvinnlig rösträtt.

Partiet har tagit trianguleringen över skamgränsen. ­Triangulering innebär att dumpa den egna politiken när den inte går hem hos väljarna för att i stället ta över motståndarnas framgångsrika ­profil­frågor. Moderaterna har alltså utökat sin trianguleringsstrategi till att omfatta hela landets politiska historia. Pr-smartness blev pr-vansinne.

Regeringspartiet har hittills gjort sig känt för att vara den politiska spinningens lokala världsmästare. I en intressant artikel i senaste Fokus skriver Claes Lönegård om hur Per Schlingmann, han som av motståndarna kallas propagandaminister, i flera år har arbetat på att förändra bilden av Sverige som det socialdemokratiska föregångs­landet. När Schlingmann är klar med sitt pr-projekt har svenskarna förstått att landet har råkat ledas av sosseregeringar under 1900-­talets glansdagar men nu äntligen styrs av den borgerliga ­regering som i själva verket alltid har legat nationalkaraktären närmast.

Så långt kan man känna en viss fascination för hur makten organiserar om vår självbild, som om det handlade om att förändra köpmönster på Ica.

Men fascinationen förbyttes i rent obehag efter helgens partistämma i Örebro då Moderaterna bokstavligen skrev om historien. Nu står följande att läsa i partiets idéprogram:

”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.”

Det är en häpnadsväckande formulering. För människor som fortfarande är någorlunda unga är den sydafrikanska statsrasismen en högst levande minnesbild av 1980-talets svenska inrikespolitiska diskussion. Moderaterna var ju det enda riksdagsparti som motsatte sig sanktioner för att komma åt apartheidregimen.

Vad gäller Moderaternas långa historia som extremt motsträviga i feministiska och sexualpolitiska frågor, har jag inte ens tänkt att de kan pressas. De har ju haft en så konsekvent och tydlig ideologisk bas genom sina föregångare: mot kvinnlig rösträtt 1918, mot fri abort 1974. Är påven katolik, och så vidare.

I en sorglustig intervju med DN.se i måndags gjorde partisekreteraren Sofia Arkelsten ändå ett försök att göra påven till protestant. Påståendet ”Ni var emot fri och lika rösträtt för 90 år sedan” bemötte Arkelsten så här: ”Nej, nej, nej, det där är inte korrekt. Vi var ju med och genomförde det.”

”Historieförfalskning”, kommenterade författaren Barbro Hedvall. Och på måndagskvällen Twitterpudlade Sofia Arkelsten: ”Mitt svar var förhastat och det blev fel. Jag är ledsen för det.” Tack. Men skrivningen ”blev fel” är väldigt passiv för att syfta på ett tre gånger uttalat ”nej”.

På Twitter roar hashtaggen ”Stuff moderaterna did” med nya förslag till det redan deliriska idéprogrammet: Varför inte även ta åt sig äran av Jesu kärleksbudskap och Ravellis räddningar under fotbolls-VM -94?

#stuffmoderaternadid är en syrlig vrede riktad mot maktens alltmer grandiosa uttryck. Men också ett sätt att hantera något som är i grunden skrämmande. Demokratiskt valda partier får inte göra så här.