Du minns. Nittiotalet var nytt och televisionens avreglering var genomförd. Vi skulle få högoktanig tv! Betald via reklamfilm! Vi skulle bli precis som de i USA och England!
Vi fick ”Fångarna på fortet”.
Efter ett par trevande år blev äventyrstävlingen, där kända svenskar jagade ledtrådar och guldmynt, kröp, klängde och klättrade genom sinnrikt utformade hinder, en succé. Kanske för att Agneta Sjödin och Gunde Svan tagit över, men troligen för att det småningom började sändas på fredagar. ”Fångarna på fortet” blev urtypen för det som medborgarna hade gått och ordlöst längtat efter hela veckorna: Att köpa hem chips och kyckling och pommes frites, vin och öl och en liten flaska whisky. Att låsa ytterdörren, dra ur telefonjacket och med den lilla familjen samlas i soffan kring en tv-underhållning vi aldrig sett maken till. Fredagsmyset var fött. Samtliga svenska barnfamiljer, vi är ett konformt litet folk, satt hemma och åt och drack, vi såg Gunde och Agneta gapa som galningar och jaga på de tävlande vilka drevs framåt av dels ”man måste bjuda på sig själv”, dels fruktan att tappa ansiktet inför Hela Svenska Folket.
Avkomman somnade i soffan. Vi åt för mycket, balkongmagen kom att stå rakt ut från kroppen som just en balkong, somliga av oss drack lite för mycket också, kanske i mild desperation över vad som bjöds en barnfamilj till helgen; inga långa bullriga middagar med andra familjer, definitivt inga restaurangbesök eller andra farligheter ute på stan, utan detta – fredagsmys.
Vi blev mätta. Efter några nystarter var ”Fångarna på fortet” försvunnet 2005.
Men i går kom programmet tillbaka, med buller och bång, med en mardrömslång dramatisk vinjett där speakern lät som kommenterade han ett världskrig. Och ingenting hade hänt. På Napoleons 199 år gamla fästning utanför Frankrikes Atlantkust sprang Gunde och Agneta omkring med tävlande igen, gapade som galningar igen, hindren var sinnrikt utformade igen; det hängdes i rep, det armcyklades, drogs och slets, killades på ormar, klättrades på väggar, simmades och gissades på gåtor. Det var inte ett dugg spännande, men inte heller dåligt. Troligen skulle ingen leda programmet bättre än Sjödin och Svan. Inga pakter, ingen utröstning, ingen tråkades till tårar.
Och guldmynten rasade ju ner i slutet igen, vilka efter allt slit, reklamförsäljning (och vår tid) utgjorde en löjligt liten summa till ett hedervärt ändamål. Jo, fader Fouras var utbytt mot Bébé Fouras (Rolf Skoglund) men annars var allt sig likt. Till och med de tävlande var desamma.
Förändringen var denna: inte ett enda avsnitt av ”Fångarna på fortet” sänds en fredag. Därmed inget familjemys och därmed, sannolikt, ingen succé.