”Stoppa vansinnet”, skrek Expressens löpsedlar i februari 1997. Vansinnet var Stockholms nya spårvägslinje, den i dag högt älskade Tvärbanan mellan Sickla udde och Alvik.
I dag är Håkan Matsons artiklar en rätt häpnadsväckande läsning. Biljournalistens spårvagnshat lyser. Han skriver att Gröndal kommer att byggas sönder, och förfasas över att spårvagnen ska gå mitt i gatan – bland bilarna! Han spekulerar i att kanske bara 14.000 resenärer per dygn kommer att använda spårvägen. Den verkliga siffran blev omkring 50.000. Det är också just i Gröndal spårvagnen känns som trevligast, där den tyst och avgasfritt slingrar sig genom den åldriga bebyggelsen. Spårvagnen passar helt enkelt bäst för vad arkitekter och politiker just nu sätter högst på agendan: en förtätning av stadsrummet.
I Europa är det i dag Frankrike som ligger främst, det land som en gång ledde nedläggningen av spårvägarna. Nu, när tidigare svurna spårvagnsfiender tänkt om, är snart 20 nya system i gång. Haussen kom då man sökte efter en urban reform för att undvika städernas trafikkollaps.
Och spårvagnarna går rakt in i stadens hjärta. Vill man inte riva en gammal stadskärna blir spårvägen enda lösningen. Staden blir då ingen glesbygd om nätterna, där det tidigare mest var bilar rör sig människor i stället. Efter invigningen av den nya linjen T 3 i Paris fördubblades antalet resande utmed det stråket, medan biltrafiken minskade med 25 procent, precis som avsett. Samtidigt blev 36.000 kvadratmeter asfalt gröna när spårområdet besåtts med gräs.
I Frankrike har man gjort spårvägen till ett kulturellt helhetskoncept, där folkomröstningar fått avgöra vagnarnas utseende. Futuristisk konst färdas genom franska städer. Formgivningen är djärv, och vagnarna kan se mycket olika ut.
Desto obegripligare att visionslösa byråkrater i Stockholm åter låter spårvagnen vänta. En ny linje genom city skulle stå klar nästa år, plötsligt talas det om 2013 i stället. Resenärernas intresse är stort. Spårvägen mellan Norrmalmstorg och Djurgården hade förra året 340.000 resande, trots att den bara går delar av året. När Stockholm nu förtätas borde spårvägen vara högprioriterad.
En annan fördel: i dag är kollektivfilerna alltför ofta igenkorkade av parkerade bilar. Men ingen ställer sig på ett spårvagnsspår.