Det som karakteriserar kulturutredningen i dessa finanskrisens tider är en något naiv optimism.
Det var en trosviss stämning i Rosenbad när utredningen, som läckt oförtrutet under vintern, på torsdagen presenterades inför en väl förberedd press.
Den gamla kulturutredningen från 1974 hade grundtanken att kulturen skulle vara en motkraft mot det i samhället som verkade i en krass materialistisk riktning. I den nya kulturutredningen är det tvärtom så att man verkar tro alla om gott. Alla vill vara där kulturen är: staten, näringslivet, de lokala organisationerna, politikerna. Kulturen har haft dålig status i politiken, men nu ska kulturen bli en kraft att räkna med. Jag kan bara önska att de får rätt.
De gamla kulturpolitiska målen, som har kritiserats för att vara för oprecisa och ge otillräcklig politisk vägledning, har nu ersatts av vackra men inte mindre vaga ord. Bland de nya målen ingår att "vidga det möjligas rum". Politisk vägledning?
Det är tänkbart att trosbekännelser av det slag vi hörde från podiet på torsdagen är en bättre och mer framgångsrik strategi för att kulturens utövare ska bli gladare när de tittar i sitt lönekuvert i slutet av månaden. I dag är 8.000 kronor en vanlig månadslön för en konstnär.
Men jag är inte säker. Vad är det egentligen som säger att konstnärerna, konsten eller kulturen står starkare i samhället med tre jättemyndigheter i stället för att representeras av sina företrädare? Och vad säger författarna om att låta sina egna surt förvärvade pengar blåsas in i en stor myndighet som ska förvalta dem?
Perspektivet i utredningen är uppifrån, inte underifrån. Det är alltid lockande med organisatoriska modeller som ser prydliga ut i powerpoint, men den centrala frågan - vad får vi för kultur? - svarar inte kulturutredningen särskilt mycket på. Man har i målen ersatt ordet kvalitet med ordet frihet. Den nationella kulturpolitiken ska "verka för att alla ges möjlighet att fritt utveckla sina skapande förmågor".
Ordförande Eva Swartz Grimaldi sa på presskonferensen att diskussioner kring ordet kvalitet sällan är konstruktiva, vilket hon har rätt i, men att för den sakens skull släppa kvaliteten är vanskligt. Kvalitet är inte längre något mål? Djävulen bor som bekant i detaljerna.
Den allvarligaste och mest kritiska punkten i utredningen är regionaliseringen. Den föreslagna "kulturportföljen" innebär att staten och regionerna ska bli överens om en kulturpolitik som sedan ska utvärderas av den myndighet som länge under utredningen gick under namnet Staben, men som i sista stund döptes om till Kulturrådet (sedan det gamla Kulturrådet blivit av med sina uppgifter).
Här har Västra Götalandsregionen framhållits som ett föredöme. Det är en solskenshistoria. Kulturen har blomstrat, pengarna har flödat in, de styrande har varit väl skickade att styra.
Men, vad är det som säger att alla regioner har denna kompetens? Det finns konstutövare i andra regioner som varnat och sagt att deras politiker inte bör få några pengar. Kulturen skulle bara bli kommunal eller regional hjälpgumma.
De farhågorna måste tas på allvar. Se hur det gick med kommunaliseringen av skolan! Även om regionerna jublar i dag - pengar piggar alltid upp - är det ett högriskprojekt. Den som hanterar statens kulturpengar måste ha erfarenhet och kunskaper, och en väl utvecklad känsla för... kvalitet.