Imorgon öppnar Bok- & Biblioteksmässan för 26:e året. Från början av 1990-talet har jag varit där varje år och sett litteratur-Sverige larma och göra sig till. Dessutom har jag sett den intresserade, läsande kvinnan segra över den föraktfulle manlige kritikern.

Göteborg är under dessa dagar centrum i Sverige, och delar av världen är centrum i Göteborg. Boksidorna prasslar och klorna av havskräftor rasslar på kvällarnas förlagsmiddagar.

Den ställning och status som Bokmässan har i dag har den verkligen inte haft hela tiden. Ett slag var mässan en företeelse, med den medelålders kvinnan som lågstatussymbol. Den enda anledningen för de yngre manliga kritikerna att besöka mässan var att redaktionerna bjöd på resan.

År 1985 när Bok- & Biblioteksmässan startade kom 5 000 besökare.

Nu kommer 100 000. Om vi rundar av siffrorna medverkar 2 000 personer i 450 seminarier, plus alla aktiviteter på mässgolvet, och 1 300 journalister är där och rapporterar.

Under några år på 1990-talet tackade några av de större förlagen nej till mässan. Det var för dyrt. Det gav ingenting. Småsura argument formulerades, men den fridsamme, vänlige mässgeneralen Bertil Falck sa att förlagen var välkomna tillbaka när de ville. Alla var där året därpå.

Tidningarna ville gärna ha intervjuer med folkkära författare och rapporter från ­mässan, men fortfarande krånglade kultur­journalisterna, och fattade inte vad de skulle där och göra bland alla bästsäljarförfattare och bibliotekarier. Mer än att hänga i Parks bar under tre mässkvällar, där skvallret som varit fräscht på torsdagskvällen blev allt murknare och på lördagskvällen ruttnat helt.

Det stod under mitten av 90-talet en däven doft av bakfylla kring rapporteringen från bokmässan.

Kulturredaktionen på Sveriges Radio var den redaktion som bröt mot det blaserade mässföraktet. Redaktionens medarbetare riggade inspelningsplatser på mässgolvet, intervjuade författare och annat kulturfolk hela dagarna och verkade gå och lägga sig i vettig tid på kvällarna. De samlades i ladorna, och skaffade sig program för vintern. Vi hade mässljud i öronen långt fram i juletid.

Nu är den arbetslinjen gängse. Alla redaktioner jobbar på utan sura miner, och den kulturbärande kvinnan: läraren, bibliotekarien, som hela tiden har varit mässans själva stomme, har gått segrande ur denna statusstrid. Jag är inte ens säker på att hon har märkt den.

Sverige Radios kulturredaktion har under dessa femton år dessutom stärkt sin ställning som opinions­bildande forum. Kravet på sak­lighet och opartiskhet gjorde länge att recensionsverksamhet i Sveriges Radio ansågs tveksam. Kunde en redaktionsmedlem anställd på ett public serviceföretag förmedla tydliga, egna åsikter? Var det verkligen förenligt med radions uppdrag?

”Kulturnytt” kan nu jämföras med en kultursida på en tidning. Där pågår en utvecklad recensionsverksamhet i samtliga konstnärliga genrer, formen har satt sig, och har spridit sig till SVT som håller i gång ”Kulturnyheterna” utifrån en liknande princip. Dessutom bjuder morgonsofforna på recensioner. Ibland gäller det bara att ta det lite lugnt och vänta ut saker och ting, ungefär som Bertil Falck på Bok- & Biblioteksmässan gjorde.

I dag tar jag tåget till Göteborg och rustar mig för en social överdos. I sköna skor.