Just nu händer inget speciellt, eller hur?

Det vill säga, inget som vi allesammans pratar om, hela tiden, i varje fikarum, i mataffärer, på tåg, i bussar och på kalas.

Juholtaffären är avklarad med avgång. Caremaskandalen är inte över, men omhändertagen i offentligheten och systemet. Den arabiska våren har bytt stämningsläge. Det är avvaktan kring dödsskjutningarna i Malmö. Den europeiska finanskrisen har delegerats till Angela Merkel. Ingen olycka är just nu så stor att den helt dominerar agendan.

När svenskarna levde med en kanal i radio och senare tv, ett antal tidningar och en begränsad bokutgivning var innehållsstyrningen av det offentliga samtalet uppenbar.

Sedan rörde det till sig. Det kom flera kanaler, utbudet av medier breddades, konsumtionsmönstren förändrades. Man kunde inte räkna med att två människor i fikarummet hade sett samma ­tv-program eller läst samma bok, eller hade koll på den stora nyheten, eftersom nyheterna verkade olika stora i olika medier.

Framtidsscenariet gick i samma riktning. Ett fyrverkeri av sociala medier skulle göra det offentliga samtalet mångstämmigt, det skulle vara svårt för en enskild nyhet att tränga igenom.

Men vad händer? En enda nyhet har aldrig kunnat tränga igenom med sådan kraft. Mångstämmigt, för all del, men samma låt. Samma nyhet i alla kanaler.

Jag har jobbat många år på tidning och vet att de ledarhundar som nosar upp och är först på nyheterna sällan är personer som vill ha ett mysigt och balanserat liv. För dem gäller nyhetsjakten. Jobbet. Tidningen. Detta präglar hela stämningen kring nyhetsjournalistiken. Spänningen och laddningen när en riktigt bra nyhet dunsar ner på nyhetsbordet är nästan fysisk.

Och den formerar sig. Alla medier och alla kanaler hittar varandra och gör analysen: Här har vi dagens stora nyhet. Nu lägger vi krutet på den och tävlar med varandra om att vara snabbast och skickligast.

Varför blir det så? Så massivt?

Jag tror det har att göra med gemenskap. Det fungerade inte i fikarummen när alla hade sett olika saker. Nu har vi ”På spåret” och ”Skavlan” och det är skönt. Liksom ”Idol” och Juholt och Carema. Ingen behöver förklara, alla vet, och man kan gå rakt in i dagens samtalsämne och direkt på åsikterna.

”Jag måste säga att jag tycker ...”

”Jag kan ha fel, men …”

Vi deltar alla i det stora samtalet och bekräftas i den nära kretsen.

För medierna är det på liknande sätt. Utöver det som är profilskapande och väsentligt för varje nyhetstidning eller nyhetskanal går man loss på det som med hjälp av olika, inte sällan känslomässiga, parametrar klassas som toppnyheten.

Det är så man bygger trygghet i ett medieland. Vi är inte ensamma, vi vet vad som händer och vi ser på samma tv-program (de med riktigt höga tittarsiffror brukar kallas lägereldar).

”Hylands hörna” var den första och kanske också ultimata läger­elden, men nu finns medierna på grund av teknik och utveckling i människors liv, dygnet runt. De nya medievanorna präglar oss betydligt mer än vad ett par timmars underhållning på lördagskvällen gjorde. Till kropp och själ.

På minussidan står alla bortträngda nyheter. Snabbheten och fokus på en sak gör att annan väsentlig informations- och kunskapsförmedling kommer i skuggan. Det blir nyckfullt vad som tränger sig fram när en enda nyhet dominerar.

På plussidan står upphetsning, energi och gemenskap. Vi vet alla precis vad vi ska prata om.