Doktor Död närmar sig i det tysta.

Jag ryser bara jag tänker på att det i den svenska läkarutbildningen kanske ska ingå kurser i hur man som läkare tar död på folk. Och att man inte längre kan vara helt säker på att det är livet som läkaren kämpar för att rädda när den vita rocken närmar sig sjukbädden.

Den 15 augusti kom det nya regler som säger att patienter har rätt att avbryta livsuppehållande åtgärder. Men var går egentligen gränsen? I förrgår startade ”Tendens” i P 1, serien ”Ett Sverige med dödshjälp”. Programmet, liksom en pågående debatt i Läkartidningen, visar att frågorna står på högkant och gråzonen är verkligen grå.

Döendet ingår i livet. Vi föds och vi dör. Det är en stor sak, inträdet i livet och utträdet. Döden kommer när den kommer, inte när vi bestämmer att den ska komma.

Det står dock klart att den gamla livslinjen håller på att luckras upp. Att hålla liv i döende människor och ge dem ännu ett par veckor i slangar och smärta eller i medvetslöshet verkar inte meningsfullt. Men det finns grynnor.

Thorbjörn Tännsjö förfäktar i ”Tendens” sin gamla position för dödshjälp. Han tycker att det är orimligt förmynderi att inte låta människor själva bestämma över sin död, och ser inget större problem i att läkaren får uppdraget att avsluta det hela på patientens begäran. Dödsklinikerna på andra håll i Europa visar vägen.

Psykiatrikern Susanne Ringskog Vagnhammar tycker att han förenklar:

– Det finns en risk att det blir ett tryck på den svårt sjuke individen att söka dödshjälp för att inte ligga sina närmaste till last, säger hon.

Det är verkligen sant. Den osäkerhet som uppstår hos gamla och sjuka och handikappade kan lätt exploateras. Att inte kunna göra nytta, att känna att man bara är till besvär, kan skapa en känsla av att man egentligen inte har rätt att leva. Och då är det fritt fram. Så barnen kan kvittera ut arvet, och sjukvården kan fylla på med yngre patienter. En cynisk och kväljande hantering där en läkare med dödsrocken på kan få ett orimligt överläge.

Susanne Ringskog Vagnhammar komplicerar det hela ytterligare genom att tala om att terminal vård kanske inte är så hemskt för alla, inte när man är gammal eller riktigt sjuk. Det är lätt för medelålders människor att tro att livet är värdelöst om man inte är frisk och i gång.

Det kan vara skönt att få god omvårdnad, att någon lägger en pläd om benen, att man har vacker utsikt.

Läs Thomas Manns ”Bergtagen”, som snart kommer i ny svensk översättning. Där, genom skildringen av en krets patienter på ett sanatorium, kan man få perspektiv på hur värdefullt livet kan vara även i dödens omedelbara skugga.