Trädgårdskonsulenten och sedermera professorn Lars-Eric Samuelsson fick arbeta i sin trädgård ovanligt länge, vårda sina rosor och ympa sina skott. Åttio­nio år är en hög ålder, och den 17 november i år var det sista höstbruket klart för hans del. Löven var räfsade, dahlierötterna uppgrävda och lökarna i jorden. Lars-Eric Samuelsson dog när Sveriges alla trädgårdar låg beredda inför vintervila och den långa tjälen.

Hans parhäst Ulf Schenkmanis, programledare och trätobroder i programmet ”Trädgårdsdags”, gick bort redan 2004. Då hade dessa farbröder i ur och skur i 25 år undervisat svenska folket i trädgårdsskötsel. De hade tjafsat och gafflat varje lördag före ”Lunch­ekot”. Besserwissern kunde göra sig lustig över den oförvägne men opraktiske optimisten. Och det blev ett folknöje att höra dem balansera detta mot odling. Signaturmelodin ”Ballade pour Adeline” fick det att rassla bland spadarna.

Radion har sedan dess haft helt okej trädgårdsprogram, men de går inte att jämföra med ”Trädgårdsdags”. Personligheter och personkonstellationer uppstår och växer fram genom åren. Det är ingenting man kan förutsäga när man lägger tablån första gången.
Samuelsson–Schenkmanis började i det värmländs­ka programmet ”Vår i våra marker”, en lokal variant av Riksradions ”Vår i markerna”. Det var början av februari och 15 grader kallt då deras samarbete inleddes. Lars-Eric Samuelssons pigga förslag att vinterns skrikande skator kunde vara bakgrundsljud i sändningen kom i studion att förvandlas till bofinkars kvittrande i maj. Helt fel. Fel årstid, allt fel.

Men stämningen satt där, och rollfördelningen. En som gör allt fel och en som alltid vet bäst. Det höll i 25 år.

I dag skulle man knappast anlita två äldre herrar som gnabbas i blomstersängarna, men allt har sin tid. Förresten, SVT:s ”På spåret” har just nu en manlig duo som till tittarnas förnöjelse känner till varandras bättre och framför allt sämre sidor: Fredrik Lindström och Kristian Luuk. Och när det gäller par i kvinnor är fortfarande Mia och Klara oslagbara, även om de har ett lite annat uppdrag än folkbildning och även de flyttat till tv.

I ”Studio Ett”, dock, är det alltid två personer av olika kön, som drar eftermiddagssändningarna med reportage och intervjuer och diskussioner genom dagens händelseflöde. Och det ger definitivt ett mervärde att vara två när det är fråga om omfattande material och högt tempo. Den ene fiskar upp trådar som den andre har tappat, man hjälps åt i intervjuer, vilket ofta betyder mycket när de intervjuade är hala och besvärliga. Dubbelkommandot ger energi samtidigt som stilen blir mer avspänd. Det skickas då och då en liten kommentar till kollegan, vilket gör programmet lite varmare.
Laguppställningen är hög och jämn, här är det mer funktion än person som räknas. Att vara påläst, tuff och lyhörd. Vad man än heter.

Inga krumelurer, tack och lov. Den rollen får stå på gästlistan.