Anders Haag, som är journalist på Svenska Dagbladet med erfarenhet som redaktör på Idagsidan, har skrivit en intressant bok om livet i sekter och karismatiska grupper: ”Att vinna en tro och förlora sig själv.”
Han var själv i tre år på 80-talet medlem i Hare Krishna-rörelsen, men rymde sin väg och blev så småningom journalist.
Anders Haag beskriver en värld i Sverige som delvis är hemlig och dold. Även om det kommit vittnesmål från sekter finns det få övergripande och resonerande skildringar av det här slaget. Haag tar i boken ett grepp som egentligen är tematiskt. Det börjar med inträde, och går sedan via grupptryck och konflikt till utträde. Berättelser från enklaste vardagsgrupp till sjukaste sekt får exemplifiera företeelser som är liknande till sin art, men uppskruvade i varierande grad.
Människan har enligt denna bok en skrämmande anpassningsförmåga till abnorma förhållanden och kan vara beredd till stor individuell förnedring för att få tillhöra ett kollektiv och få gunst av en karismatisk ledare.
När jag läser texterna tänker jag mycket på ordet gräns. Var går gränsen för personligheten, individen, jaget? Finns det något verksamt skydd mot att bli hjärntvättad? Det som händer i en grupp med en karismatisk ledare med hårda regler är att gränsen för den individuella personligheten angrips eller löses upp. Hells Angels och Opus Dei har mycket som förenar.
I kommersiella företag tillämpar man grupptryckets metoder för en uppförstorad vi-känsla och man headhuntar karismatiska ledare för att få snurr. Ledartyper identifieras, får gå på kurser och blir coachade. Det är beräknande, men vad händer med motsatsen – okarismatiska ledare och illojala medarbetare i konkurrensens tidevarv? Inte så bra. Däremot kan man fundera över gränsen mellan sekt och effektiv organisation, och mellan sjukt och friskt.
”Gränsöverskridande” var länge ett ord på modet. Nationsgränser, klassgränser och könsgränser skulle utmanas, konsten skulle vara genreöverskridande och normöverskridande; ordet gränsöverskridande var laddat av positiv betydelse. Sedan laddades det ur och kritisk distans uppstod. Det var allvarligt talat ett rätt luddigt ord, vilka gränser överskreds och varför? Ordet gränsöverskridande kunde användas till lite vad som helst med oklart syfte.
Men begreppet har ätit sig in på gott och ont. Ett ovanligt gränsöverskridande konstverk, Anna Odells, har i dag hamnat mediefokus när hon medvetet överskred gränsen mellan konst och psykiatri, med specialeffekter som handklovar och blåljus.
Under 1900-talet har olika områden under perioder adopterat psykiatrin, eller lagt sig nära: litteraturen, konsten, religionen.
Trots Anna Odells filmer och även Ann Heberleins självbiografi förefaller psykiatrin i dag ha tappat attraktiviteten som inspirationskälla för mer esoterisk konst. Mellan psykoanalysen, som tuppat av på divanen, och de prosaiska pillren som finns i var mans husapotek, finns kbt, kognitiv beteendeterapi, som rappar på tillfrisknandet till rimliga priser.
I Karin Johannissons bok ”Melankoliska rum” paraderar historiens mest kända geniala män, författare och vetenskapsmän, som knäppskallar med olika variationer av egenheter och sjukligheter. Till väsensskillnad från de jag-utplånade sektmedlemmarna i Anders Haags bok känner de sig oftast utvalda som individer och individualister.
Men hur har vi det själva? En vanlig dag: Talar jag med min man eller med en kemisk substans med väl avvägd serotoninhalt när jag dricker morgonkaffe? Deltar jag i en sekt när jag är på jobbet? Och när det ringer en ilsken läsare, diskuterar jag med en person med vissa åsikter, eller har jag att göra med kollapsade hjärnfunktioner? Och hemma på kvällen när jag tror att jag har lite trevligt med mina nära och kära, är jag då i själv verket insnärjd i psykodynamiska modeller?
Det här talet om att vara människa blir alltmer osäkert.