Medan plikterna kallar mig från musikevenemang vid de bohuslänska klipporna till utomhusteater på skånska slott och herresäten lyssnar jag kusten lång på bilradion. Före elvakaffet vid Hovs Hallar sänder dokumentärredaktionen ”I huvudet på en bosättare”.
Bosättaren Tomas från Stockholm och hans hustru Leja från Göteborg träffades i Israel. Båda föräldraparen var överlevare från Förintelsen. Varken Tomas eller Leja kunde finna sig tillrätta i Sverige och har nu ett liv med många barn i den judiska bosättningen Elkana som ligger på ockuperad mark på Västbanken. Reportern Karine Mannerfelt har bott hos dem under en period, och hon närmar sig dem respektfullt, med väsentliga frågor. Av svaren står det klart att Tomas och Leja anser att Israel är helt oskyldigt till stridigheterna, att palestinierna borde flytta, de har inte rätt att bo kvar i Israel och de får skylla sig själva när det gäller lidanden och umbäranden.
Ingen skugga över Israel, som bara försvarar sig mot terrorister som är självmordsbombare och som orättfärdigt tar sig rättigheter de inte har.
Det är intressant, men skrämmande att höra dem tala. De verkar besynnerligt oreflekterade. Fulla av fördomar och tvärsäkra i sina omdömen. Jag undrar hur det kunnat undgå dem att det finns komplikationer kring fredsprocessen, att det handlar om att ge och ta, att diplomatin kring mellanöstern-problematiken kräver ömsesidighet, men nej. Här finns det några som har rätt och andra som har fel, och som ska bort. (Ja, jag vet, det finns samma oförsonlighet på den andra sidan.)
Tomas och Leja talar svenska, men det är svårt att begripa hur de tänker. Genom att höra dem oprovocerade och till synes uppriktiga, kan man förstå hur sorgligt långt ifrån en lösning som Israel-Palestina-konflikten är.
Två dagar i rad var Stieg Larsson en av huvudpersonerna i sommarpratarnas program. Och två gånger fick vi höra om hur millenieförmögenheten slank ur näven. Först hos Eva Gabrielsson, naturligt nog, som berättade om sitt långa samboförhållande med Stieg, och den givande livsgemenskap och arbetsgemenskap som de hade. Hon kommenterade också arvsstriden. Hur utländska journalister och fotografer tappar hakan när de får veta att hon, trots parets långa förhållande, inte får ärva rättigheterna till böckerna. Men samtidigt undrar jag hur kloka, välinformerade personer som Eva Gabrielsson och Stieg Larsson, kunde ha missat hur lagstiftningen såg ut.
Nästa sommarpratare, som jag lyssnar på i trakterna kring Höör och Örkelljunga, är filmregissören Ulf Malmros, som spelade bra filmmusik (tack för att vi slapp all mjäkpop). Han hade blivit påprackad ett manus av Robert Aschberg. En journalist hade skrivit tre deckare men inget förlag ville ge ut dem. Läs, sa Robban med baktanken att deckarstoryn kunde vara intressant som filmmanus. Ulf tog pappershögen, men glömde bort den i ett hörn. Just det, det var Stieg Larsson.
Resten är historia; en smärtsamt bra historia.