Den svenska pressetiken håller på att bli kringgången av förlagens utgivning – där skyddet för personlig integritet ser annorlunda ut.
Sofia Wadensjö Karén är chefredaktör på tidningen Vi, och var den som först hade chansen att ge spridning åt historien om hur Barnaboks-författaren Anna Wahlgrens dotter upplevt sin barndom. Men hon tackade nej, av pressetiska skäl. Boken ”Felicia försvann” var skriven under pseudonym, och Anna Wahlgrens namn stod inte utsatt.
Sofia Wadensjö Karén kommer från Aftonbladet och på de svenska kvällstidningarna är medvetenheten om de pressetiska reglerna av förklarliga skäl stor. Tidningarna rör sig ofta på gränsen, den juridiska, den känslomässiga och den etiska. Hon ville inte som ny chefredaktör på Vi riskera att göra några pressetiska övertramp.
Sedan brakade det loss i alla medier, radion var tidig med att intervjua författaren i ”P 1 Morgon”, och följde upp med inslag i ”Kulturnytt” och ”Kulturradion”. Anna Wahlgrens namn snurrade sedan överallt. Var Sofia Wadensjö Karén onödigt försiktig? Eller agerade hon omdömesgillt? I varje fall beslutade hon enligt de moraliska normer som finns i svensk press.
Det finns olika intressenter i målet. En författare vill nå ut, en förläggare vill ha uppmärksamhet och en nyfiken läsekrets vill ha livsberättelser och skvaller.
Men det som är ironiskt med den svenska pressetiken, som bygger på frivilliga överenskommelser och inte på lagstiftning är att det är kvällspressen som håller tillbaka medan förlagen blåser på.
Eftersom författaren är ansvarig utgivare av sina verk, inte förlagen, finns det ingen anledning för ett förlag att avstå från smaskigt familjeskvaller om man räknar med att det kan vara kommersiellt intressant.
Tidningar och tidskrifter har en helt annan etisk kod att förhålla sig till. Det ska vara ”sant och relevant”, båda sidor ska beredas möjlighet att komma till tals, man namnpublicerar inte i känsliga fall. Det finns en rad regler som tillkommit för att skydda enskilda från att hängas ut i offentligheten.
Förlagen behöver inte ta några sådana hänsyn. De behöver inte ens tala om den ”konstnärliga friheten” men gör det gärna.
Den förnedringslitteratur, som tagit fart på senare år när man kränker och ljuger om gamla ex, hittar på skandalhistorier för att krossa, nämner namn för att demonstrera makt och hat, gör att vi nu lever i ett halvt laglöst land. En person som helt oskyldig dragits i smutsen har ingen chans. Författaren kan alltid säga: ”Detta är min berättelse” eller om det börjar osa katt: ”Det här är en roman. Och, kunde Strindberg, så kan jag.”
Det är inte heller så att förlagen är den ventil en författare har för att säga sin ”sanning”. Det finns ett helt internet till förfogande för alla sorters sanningar och alla sorters lögner. Den utgivning förlaget har är ett uttryck för vad förlaget vill profilera sig med. Å ena sidan. Å andra sidan vill och måste ett förlag tjäna pengar. Och här har vi en lukrativ nisch. Samma nisch som kvällspressen alltid haft. Human touch. Historier som berör.
Det behöver inte alls vara dåligt. Det finns skandalösa och känslostarka historier som verkligen ska berättas. Berättelsen om Anna Wahlgren kan vara en sådan.
Men nu är det förlagen som vällustigt pressar sina juicy stories och publicerar dem medan morgon- och kvällspressen får sitta på läktaren, bunden av etiska regler.