Nu ska vi läsa. Är det bäst att läsa långsamt, eller snabbt? Och hur många gånger? Hur lång tid är rimligt att man lägger på en bok? Tunna diktsamlingar och tusensidiga bumlingar, ska tjockast alltid få mest tid och uppmärksamhet?

Programmet ”Biblioteken” i P1 fångade i sista oktoberveckan upp några frågor om läsning i programmet ”På spaning efter den läsare jag är”.

Programledaren Louise Epstein, med sin mycket speciella röst och stil, jagar omkring och pratar på. Hon munhuggs med sin medredaktör Anna Tullberg, som i motsats till de flesta andra, är rädd att hon läser för fort: ”Jag vill läsa långsammare, det går ibland med svindlande hastighet. Jag har en jobbig känsla i kroppen att jag kanske går miste om nåt.” Anna Tullberg bestämmer sig för att klocka sin läsning av Magnus Florins roman ”Ränderna” för att sedan träffa honom och prata om saken.

De träffas och hon erkänner att hon slutade. ”Det kändes till slut inte bra att klocka läsningen, det kändes otrevligt mot boken.”

Men författaren menar att snabbläsningen har fördelar. ”Det är en snabb psykisk process i boken. Jättebra att läsa den fort.”

Magnus Florin, författare till åtta romaner, sörjer tonårens saliga upptäcker när man av en tillfällighet hittade en bok och steg in i nya hemliga salar. Nu finns en rastlöshet, man rusar upp, skaffar sig ärenden. Vill ha omväxling.

Han tänker inte på läsning som en möjlighet till försjunkenhet, utan något våldsamt, nästan krigiskt. ”Att texten anfaller mig och vill utöva ett våld emot mig, och jag måste anfalla tillbaka.”

Jenny Tunedal, redaktör för litteraturkritiken på Aftonbladet berättar att hon först läser en bok som en deckare, för att få överblick, och hitta linjerna. Sedan zoomar hon in på enskildheter.

De för dagen läsproblematiserande programledarna drar med buller och bång iväg med sina mikrofoner från Magnus Florins örnnäste i Dramaturgiatet på Dramaten och Aftonbladets kulturredaktion till Karolinska där de får tag på Per Hamid Ghatan, hjärn- och stressforskare. Han förklarar den rastlösa snabbläsningen med att vi är så luttrade att vi bara reagerar om vi stöter på något som är oväntat. Vi reagerar på det som avviker från det vi förväntar oss.

Programmet satte nya korn av sanning in i det gamla pratet om läsning och det kändes fint med redaktionens lilla nosiga och nyfikna utflykt från Radiohuset.

Professorn i idéhistoria Elisabeth Mansén förklarar forna tiders varning för romanläsning med att man var rädd att människor skulle få för stora förväntningar på livet. På att livet skulle vara som böckerna, fullt av stora passioner.

Äntligen en förklaring. Vi läser för att skaffa oss stora, överdriva, orimliga förväntningar på livet.