Alla är vi genier, det gäller bara att förstå hur vi ska passa in vår specialbegåvning.”

Författaren P O Enquists livssyn gör att även föreställningen om geniet, i demokratisk ordning, stannar i folkdjupet. Geniet finns där, förborgat i varje människa.

”Jag har en mycket smal begåvning. Stor, men smal. Jag skulle kunna ha blivit en taskig vad som helst, om jag inte haft en ofattbar tur att hamna i en nisch där jag kunde göra någonting av den”, säger han.

På julafton, inklämt strax före ”Karl-Bertil Jonssons julafton” sände P 1 ett samtal, ”Strategier för levnadskonsten”, där författaren och programledaren Helena von Zweigbergk talar med bildkonstnären Karin Mamma Andersson och författaren P O Enquist. För de flesta försvann programmet antagligen ner i skinkspadet mellan tomtebestyr och julklappsutdelning, men SR Play finns alltid.

Under julens hektiska praktiserande av kärleksbudskapets arter och avarter är livsstrategier ett outtömligt samtalsämne. Hur ska man få ihop det? Hur kan man hålla undan skitkonflikter för att kunna koncentrera sig på det man vill använda sin tid till?

Är anarkisten Pippi Långstrump en förebild, som hon är för Karin Mamma Andersson? Eller identifierar man sig snarare, som Helena von Zweigbergk, med Annika, som är snäll och ordentlig och säger ”Nej men Pippi”. Eller håller man sig som P O Enquist med en Hjoggböle-version av den himmelska härligheten?

Som liten föreställde han sig sin pappa, som dog när P O var barn, sittande vid Gud Faders sida med en liten krona. Själv är P O en spelare med Gud som allsmäktig men lite opålitlig motpart.

Det hade varit väldigt bra om någon kunde komma och säga: Sådan här är du.

Som i äktenskapskriser. Någon skulle infinna sig och upplysa: ”Men ni skulle ju ha skilt er för länge sen. Vad håller ni på med?”

När ska man hänga i och när ska man ge upp? Till exempel, om jag har skrivit på en bok i ett år och känner att det är nästan 100 procent stendött, men samtidigt att det finns en levande kärna?

Vad är det som styr mig? Vad är det som styr denna sladdande bil genom kurvan?

PO Enquist har sin prägling och vill att vi ska slå upp Bibeln och sätta tummen någonstans i Nya Testamentet. Då får vi en ”tumvers” som vi kan leva efter under året, tycker han. Tack P O. Tack Jesus.

Helena von Zweigbergk kan i livets kritiska skeden sakna filmmusiken, som spelar upp en slinga som säger: ”Det här är rätt”, innan man själv riktigt vet om det är det.

Om än olika, så finns det hos de tre livsstrategierna en prioritering som slår ut rätt mycket annat. De vill skriva och måla, inte hålla på med en massa tjafs.

Helena von Zweigbergks senaste roman om Mats och Anna är en uppvisning i modern relationslära. Hon skildrar en myrstack av subtilt samspel runt Nytorget på Söder i Stockholm.

P O Enquist tvinnar sina historier och låter dem klinga av en stark berättarröst.

Karin Mamma Andersson är ensam när hon arbetar och (nästan) ensam i sina beslut om vilka målningar som ska släppas ut ur ateljén.

Att ge andra goda råd, det har i varje fall P O Enquist, 77 år, valt bort, med tanke på kalkylen över hur många år han har kvar i skrivpulpeten. Fem. I bästa fall tio, tippar han. Men han har i alla år skrivit debattartiklar och recensioner i Expressen så han har spridit goda råd så det räcker. Inte ens Håkan Juholt får några råd av P O, det går bort, med tanke på den utmätta tiden. Han får klara sig utan.

Men om alla bär på ett förborgat geni borde detta gälla även Juholt. Det finns något för honom. En tröst när förtroendet sjunkit till 16 procent.