Man kan se bögar festa i Italien, men om två killar visar att de vill vara familj och köpa möbler – då är gränsen nådd.
”More of the same” i de raka gurkornas Europa. Det var inte mångfalden som triumferade när omröstningen i Melodifestivalen drog över tolvslaget natten till söndagen och länderna aldrig ville ta slut. Nej, alla lät ungefär likadant. Fyrtiotre stycken har de röstande länderna i Europa blivit, de har förökat sig genom delning, vilket denna sega kväll kändes roligare i teorin än i musikalisk praktik.
Eurovision song contest påminner om taxfreeaffärer på flygplatser. Det finns en liten rad för de inhemska delikatesserna, men i stort sett är det samma samma oavsett om man är i Moldavien eller i England.
De explosiva skillnaderna mellan länderna i Europa finner man i moralen. Exempelvis får inte homosexuella lagligen bilda familj i Italien, vilket har skaffat Ikea, av alla institutioner, en frontposition i gay-sammanhang. ”Radiokorrespondenterna” sände i veckan ett reportage av Robin Olin, där man fick höra Berlusconis minister för familjefrågor gå upp i falsett och säga att Ikea bryter mot Italiens grundlag, när företaget betraktar homosexuella par som familj. Ikea Family-kort hälsar nämligen alla sorters familjer välkomna.
Ikea har hittills mesigt nog avstått från att marknadsföra annat än heterosexuella par i sin reklam i just Italien, men testade på konservativa Sicilien för att se vad som hände. Efter tre veckor smällde det till. Man kan se bögar festa och dansa, även i Italien, men två snälla killar hand i hand, som visar att de vill vara familj, och handla möbler, där går gränsen.
Och i Milano demonstrerade de homosexuella för sina rättigheter med hjälp av Ikeas:s blågula färger.
”Svensk imperialism”, kallar en journalist Ikea-reklamen. Sverige vill pracka på Italien sin kultur.
Det är intressant att se hur affärer förvandlas till politik när politikerna tappar verklighetskontakt. Homosexuella par är ofta köpstarka och intresserade av heminredning, och dumma vore väl möbeltillverkarna om de inte riktade sig även till den gruppen.
”Om inte politiken kan hjälpa oss kanske näringslivet kan, för det är bra för dem”, säger en demonstrerande kille till Robin Olin.
Marknadsföringschefen på Ikea tycker det är lagom roligt att vara politiskt bränsle, han jobbar med handel, inte med politik, säger han.
Och även om flera företag hakar på trenden med den tillåtande familjebildningen, finns det risker, även om de är minimala.
”Jag har kompisar som inte vill handla på Ikea för att de säger att det är ett företag för bögar”, säger en tjej som läser marknadsföring i Milano.
Näringslivet är sällan en radikal kraft i samhället, men ibland råkar det bli det i alla fall. Om det finns pengar att tjäna. Och tillräckligt stockade politiker.