Kandinsky-sällskapet lär redan ha börjat tjafsa. Bara tanken på att Hilma af Klint retroaktivt skulle kapa åt sig platsen som den första abstrakta konstnären anses djupt upprörande.

Nej, Kandinsky, Mondrian, Malevitj och Kupka, där har vi den manliga segerkvartetten i världslaget för abstrakt konst. Ingen, särskilt ingen kvinna, kan utmana deras position i denna historiska kapplöpning.

Iris Müller-Westermann, curator för utställningen på Moderna museet, framhåller i utställningskatalogen att Hilma af Klint utvecklade ett abstrakt bildspråk 1906, flera år före de nämnda manliga konstnärerna. ”Flera år före”, precis som titeln på utställningen ”Hilma af Klint – Abstrakt pionjär” säger. Nu är debatten i full gång.

Men vad gör man med ockultister? Människor som låter andar diktera?

Hilma af Klint deltog som medium i spiritistiska seanser, som på ett handfast sätt manifesterades i hennes bilder. Hon var inte ensam. Konstnärerna under samma period, framför allt de som valde abstrakta uttryckssätt, hämtade inspiration ur samma källor, spiritism, teosofi och antroposofi.

I en tid då man upptäckte strålar med vilka man kunde se rakt in i människan (röntgen) och osynliga elektromagnetiska vågor som gjorde att man kunde telefonera och telegrafera över långa avstånd, verkade det inte osannolikt att särskilt känsliga människor kunde sättas i förbindelse med osynliga kraftvågor. I exempelvis Thomas Manns roman ”Bergtagen” finns det utvecklade resonemang om de nya esoteriska strömningarna. Där framför röntgenbilderna på sanatoriet Berghof i Davos strålade allt samman. Sensationella nya naturvetenskapliga rön uppdagades och förändrade synen på människan. Medicinska och tekniska paradigmskiften touchade föreställningar om människans existentiella och andliga villkor. Strålar och vågor av olika natur uppenbarade sig. Det ena behövde inte vara konstigare än det andra.

Under en visning av Hilma af Klint-utställningen talade jag med konstnärinnans brorsons son, vars pappa fick ärva hela konstsamlingen, om hennes spiritistiska engagemang.

Eftersom det kunde bli spänningar och ”männen ibland utnyttjade situationen under seanser” som han uttryckte det, var Hilma af Klint angelägen om att det bara skulle finnas kvinnor i den grupp hon deltog i. ”De fem” bildades och det var i den kretsen som hennes nya sätt att uttrycka sig konstnärligt bröt igenom.

Det är uppenbart att Hilma af Klint, välutbildad, väletablerad, hade instinkten att skydda sitt konstnärskap. Tidens könsroller var låsta. Alltså utsatte hon sig helst inte för att arbeta tillsammans med män eller bedömas av män. Hon valde att arbeta i ett helt kvinnligt sammanhang. Dessutom: tidens kritik var okänslig i förhållande till det hon ville uttrycka. Alltså visade hon ingenting, utan såg till att hennes abstrakta verk skulle hållas inlåsta till 20 år efter hennes död. Vurmen för det ockulta har alltid varit svagare bland intellektuella i Norden än på kontinenten. Se på 1900-talet: marxism och psykoanalys ja, men kristet och andligt, nej.

Även om jag mest bedåras av de sena akvarellerna utflytande i rödaktiga nyanser, där Hilma af Klint känns ledigare och mer avspänd än i de stora serierna, är det märkvärdigt att få stiga in i en helt andligt inspirerad bildvärld.

Och det är modigt av Moderna museet att med Hilma af Klints feminina, mjuka, böljande bildspråk ta strid om vem som var snabbast i världen med abstrakt måleri. Jag håller tummarna för att Hilma ska komma ur den utan att bli krossad. För det är risken med kvinnliga pionjärer. Att de ska dö i skam, även om de är döda för länge sedan.