Från och med nu – inga fler balkongflickor” sa polis och myndigheter efter radioprogrammet ”Kalibers” alarmerande uppgifter i ett program 2006. När reportrarna Anna Landelius, Mikael Funke och researchern Linnéa Hambe nu, fem år senare, undersökt vad som hänt, visade det sig att ytterligare ett tiotal flickor har fallit från balkonger och inte ett enda fall har lett till åtal.
Döttrar och systrar får hjälp att ”hoppa” genom fönstret, framför ett tåg, från relingen: ungefär 90 procent av de flickor som kommer till skyddat boende har, enligt uppgifter i programmet ”Kaliber”, utsatts för press att begå självmord för att återupprätta familjens heder.
Det har hjälpt föga att poliseleverna på Polishögskolan får en utbildningsdag om hedersrelaterat våld. Det är ”komplicerade frågor” säger Ulrika Herbst, avdelningschef på Rikspolisstyrelsen, som ansvarar för att poliserna får tillräcklig utbildning för sitt jobb.
Grannar tittar bort. Vill inte lägga sig i. ”Det är familjens sak”, som en av de intervjuade säger.
Sara Mohammed hos stödföreningen ”Glöm aldrig Pela och Fadime” säger att poliser undviker att ställa viktiga frågor till de misstänkta på grund av att de är rädda för att bli kallade rasister. En polis som tillfrågas håller med. Man håller inne med vissa frågor för att man är rädd om sitt jobb.
Det är bra att den tre kvinnor starka redaktionen för ”Kaliber” väljer att ta upp frågor dit det offentliga ljuset sällan når.
Balkongflickorna är ett samhällsproblem som nu finns här, synligt och dramatiskt, och det måste hanteras. Det står helt klart att beröringsskräcken inför kriminalitet som kan hänföras till kulturskillnader är stor. Men alternativet är att invandrarfientliga grupper tar hand om det pedagogiska underskottet och börjar undervisa enligt känd logik.
Journalistik, politik och myndighetsutövning har alla del i att missförhållanden i samhället belyses och korrigeras, men avgörande för att skaffa kvalificerad kunskap om samhällsutvecklingen är forskningen.
Därför är det skakande att höra att EU, som lägger 53 miljarder euro på forskning, en tiondel av sin budget, överväger att sluta stödja humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning.
”Vetenskapsradions veckomagasin” rapporterar från en konferens om forskningsplanering i Berlin. Byråkratin växer där EU drar fram och forskningen styrs uppifrån och ner, top down, mot prioriterade områden, det vill säga forskning som kan användas i näringslivet.
Det är inte lätt att komma genom nålsögat. En ansökan har landat på absurda 900 sidor. Det finns nu hela konsultfirmor som går runt på att hjälpa forskare att ansöka om forskningspengar från EU-kommissionen.
Problemet är att medan den fria forskningen och grundforskningen monteras ner händer det saker i samhället, som man inte kunnat förutse. Klimat- och terroristforskning är nu väsentliga forskningsområden, som initierats nerifrån, genom så kallad bottom up-forskning.
”Ingen talade för femton år sedan om klimatforskning”, säger en av deltagarna i konferensen. ”Före den elfte september talade ingen om terroristforskning.”
Humanist- och samhällsforskningen stryps. Kunskap om människan är inte längre något prioriterat område. Under tiden pågår allt som förut: politikerna duckar, polisen skyggar och balkongflickorna fortsätter att falla.