I dag, onsdag, har remisstiden gått ut för kulturutredningen. Fyra hundra instanser har fått chansen att svara, knappt hälften så många svar har kommit in. I praktiken är det ett fåtal tunga remissinstanser som kulturdepartementet tar hänsyn till – samt förhoppningsvis Skuggutredningen, ett nätverk av kulturarbetare, som tidigt ryckte åt sig ett initiativ och behöll det under hela remisstiden. I måndags publicerade vi på dessa sidor en artikel skriven av Skuggutredningens representanter där de underkände utredningen, men samtidigt uttryckte en genomtänkt syn på kulturpolitiken där medborgarperspektivet, inte marknadsperspektivet bör råda.
Om ni inte läst texten, gör det. Artikelförfattarna diskuterar det förödande i att kvalitetsmålet strukits, inte för att man någonsin kommer att bli överens om vad som kvalitetsmässigt är bra och dåligt, men för att det hela tiden måste diskuteras. Skribenterna har absolut rätt, det är ju kring ordet kvalitet som all konstnärlig verksamhet snurrar. Alltså inte marknadsvärdet eller den mediala uppmärksamheten, utan det djupare konstnärliga värdet, hur svårt det än är att bedöma.
Om det ordet är borta, vad ska lyftas fram och understödjas? Varför utöva konst över huvud taget om ingen ställer anspråk på att det har ett konstnärligt värde?
I stället för kvalitetsmålet och frihetsmålet har man petat in ett verbalt kräkmedel som ”kulturell kompetens” som ska bidra till ”socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar utveckling”. Vad kommer detta språk ifrån, och dessa tankar?
En annan idé med 99 procents riskfaktor är Portföljmodellen, som ökar regionernas inflytande och i samma mån minskar statens. Jag litar inte en sekund på att det runt om i Sverige finns kommun- och landstingspolitiker som på ett seriöst sätt kan bedöma konstnärlig halt så att 1,2 miljarder går dit de ska. Men eftersom man uppenbarligen inte ska intressera sig för kvalitet är det hindret undanröjt och förmodligen också bortsopat. Sen får vi se vad som kallas för ”kultur” i en ekonomiskt trängd kommunalbudget? Om det finns 1,2 miljarder att fördela på områden som är så underfinansierade som de kulturella är det groteskt om inte kunskap och omdöme ska vara vägledande.
Det är väldigt tråkigt att behöva göra om saker, men det vore ännu värre om inte Kulturutredningen gjordes om från grunden, nu med en genomtänkt kultursyn.