Ofrälset väller nu in i de europeiska kungahusen. Det blå blodet blandas för fullt med blod från framför allt småföretagare.

I denna blodfusion föredras entreprenörer framför akademiker. Aldrig ser man någon doktorand i historia eller fysik skrida altagången fram med en kunglig vid sidan. Visst, Drottning Margarethe av Danmark, men sedan verkar det vara stopp på bildning och beläsenhet.

I fredags såg vi Catherine Middleton, före detta inköpare på Jigsaw, långsamt gå gången fram utmed de vackra lövträden i den magnifikt smyckade Westminster Abbey. Hon var snygg som sjutton i en klänning med spets av Sarah Burton från Alexander McQueens modehus.

Sedan en tid tillbaka är den finlemmade Kate stilikon. Det är det de färska kungligheterna blir, iallafall om de är kvinnor. Numera är inte saker moderna eller omoderna, de är förknippade med vissa stilikoner.

Programmet ”Stil” med Susanne Ljung, som jag gärna nominerar till Stora journalistpriset, har en egen vinkel på den brittiska bröllopsyran. Hon har grävt fram en gammal älskarinna till kung Edward Vll, ”Kändiskulturens första stjärna”, Lily Langtry (1853–1929). Författaren Oscar Wilde lär, enligt Norstedts förläggare Stefan Ingvarsson, sagt att ”upptäckten av Lily Langtry är större än upptäckten av USA”.

Hon var i någon mån skådespelerska, men framför allt det första personliga kommersiella varumärket. En profesionell skönhet, en scandal beauty som hamnade på frimärken och på vykort och på tvål och puder. Hon hade frisyrer alla ville härma och en garderob full av skor och kläder som alla åtrådde. En med dagens uttryck: stilikon, som var känd för att hon var känd.

Hon och Oscar Wilde var omkring 20 år när de drog in i salongerna och började chockera med sin glamour och kvicka, fria stil. Senare fick Lily Langtry en egen modeskapare, lady Duff Gordon och hennes modehus Lucile som stod på topp fram till första världskriget. Hon överlevde ”Titanic” men så kom första världskriget och poff så blev det ute med romantiken och Lucile. Och Lily Langtry blev gammal och dog.

Jag ser nu den senaste ”Mad men” när Beatles och Rolling Stones drar upp volymen och ner frisyrlängden. Den nya stilikonen Twiggy lurar bakom hörnet och på något omärkligt sätt börjar kurvorna på Joan Harris, den smarta, läckra och effektiva chefsskreteraren på byrån, te sig lite pinsamma. Liksom hela hennes roll och stil.

Modeväxlingens grymma lag. Plötsligt värmer blickarna andra objekt, människor byter andra självklarheter.

Det är hårt. Men allt har sin tid. Även bystmått.