Det finns fantastiskt mycket fin kyrkomusik. Så varför ska man byta ut den mot ”Gökvalsen”?
Ja, vad säger ni? Ska brudpar få dra in i kyrkan med dundrande cd-spelare? Ska begravningsgästerna vid en jordfästning få minnas den döda till tonerna av ”Så kall ni är om handen”?
Kyrkan är skild från staten och församlingarna får bedöma själva. Vilket i sin tur har inneburit att det musikaliska initiativet kanar omkring. Det är inte helt lätt att se vem som bestämmer hur det ska låta i Svenska kyrkan.
Radions ”Mitt i musiken” passade under kyrkomusikens stora helg på att göra en liten undersökning av saken och hittade några lätt pressade kyrkomusiker, som i princip gett upp kampen att vägra musik på kvalitetsmässiga eller teologiska grunder, men försökt hitta sina strategier för att säga nej då ”de anhörigas omdöme sviktar”. Som när någon vill ha ”Hönan Agda” eller ”Gökvalsen” framförda.
Vi fick höra ett mopsigt brudpar som försökt ”förhandla bort” det mesta av ritualen, även om de ”var tvungna att falla på knä vid något tillfälle”. Fästfolket gick en hård match med den i deras ögon motspänstige prästen och fick tydligen igenom det mesta. Argumentet var: ”Vi vill inte ha så mycket Gud”. Däremot ville de gärna gifta sig i brudens hembygdskyrka.
I programmet får vi också veta att det är annat i de muslimska och judiska församlingarna, där kommer inte brudpar eller sörjande anhöriga och donar med prästerskapet för att skräddarsy förrättningarna. Det är i Svenska kyrkan som vigsel- och begravningsakterna utformas alltmer personligt.
Själv tycker jag inte om skvalmusik i andaktssammanhang och förstår inte varför inte kyrkomusikerna tar hårdare grepp om musikvalet. Någon i radioprogrammet jämförde cd-spelare vid kistan med att ha prästen inspelad på band. Just det.
Livemusikerna på läktaren måste skaffa sig mer auktoritet och ha lite mer stolthet. Inte bara vika ner sig. Det finns fantastisk musik att välja vid livets stora högtider: lyft fram den. Gå inte med på denna trivialisering. Gammal musik, ny musik, stilla eller svängig musik; men det ska vara kvalitetsmässigt god musik, som korresponderar med kyrkorummet. Även om man alltid hamnar i besvärliga frågor om smak, borde det förekomma mer, inte mindre, diskussion om kvalitet.
Efter musikens stora helg när alla strupar är utsjungna och alla orgelpipor luftade står det som vanligt klart att det är musiken som fyller kyrkorna.
Och så har vi prästen. Hur många gånger genom åren har jag inte under musikgudstjänster tänkt: ”Varför kan inte prästen bara läsa bibeltexter?”
Men nej, det ska pratas. Och gärna lite vänligt, vardagligt om att sätta på ugnen, så att folk känner igen sig och inte tycker det är för distanserat och högtidligt?
Ett magnifikt orgelstycke med fullt ös från läktaren, eller en skimrande körsång i vacker stämflätning faller pladask när en präst börjar med sitt småprat om ditt och datt.
Jag har under julen läst den intressanta och infallsrika boken ”Tystnader och tider” av historieprofessor Eva Österberg från Lund, och vill skicka med ett citat från 1799 av Adolph Knigge: ”Framför alt tala inte för mycket! Var hushållsaktig i utdelningen av ord och kunskaper på det att du icke för bittida må tryta ämne, på det du icke må säja det, som du skulle, du ville förtiga, och på det att man icke må blifva mätt av dit tal!”
Låt musiken tala. Bort med inställsamheten. Höj ribban.