”Gränserna från år 1967 ska gälla.” I går spreds nyheten att Barack Obama dömer ut israelernas ockupation av Västbanken.
Det var påsk 1995. Jag befann mig i Jerusalem. Kommersen med kristet kitsch pågick. Man kunde hyra ett kors (”rent a cross”) och vandra med det på axeln uppför Golgata. Veronicas svetteduk fanns som scarf och små städer av krubbor stod uppdukade på motorhuven på parkerade bilar.
Själv köpte jag ett pyttelitet kvinnohuvud i lera från ”Roman time” och en miniatyrkruka från ”Abraham time” i en butik som enligt fotografier haft besök av påven och Moder Teresa.
På det anrika hotellet ”King David” träffade den israeliske politikern Yossi Beilin representanter från PLO. Det var bra stämning. Stora förhoppningar. Året innan hade Yassir Arafat fått Nobels fredspris.
Jag bodde på journalisthotellet American Colony, där verklighetens Nåsbönder skildrade i Selma Lagerlöfs ”Jerusalem” hade levt. Chauffören vi anlitade via hotellet kunde ta sig fram överallt. Ur handskfacket tog han fram och visade upp en hel kortlek med visitkort från berömdheter världen runt. Och i bagageluckan hade han en bibba med nummerskyltar till bilen som han bytte alltefter behov.
Vi gled enkelt fram genom avspärrningarna, Betlehem, Döda havet, Jeriko, där tomaterna låg och ruttnade för att odlarna inte fick sälja dem över gränsen. Snabba skyltbyten före och efter. Han var palestinier, men hade huvudbonader för alla gångbara religioner; kippa om han skulle in i synagogor. En pragmatisk man, ett födgeni.
På den tiden var ordet Hamas ett namn som folk bara viskade. De var terrorister. Förbjudna och livsfarliga. Men chauffören kände även detta vilda Hamas-folk, och berättade att de hade en omfattande social verksamhet bland palestinier.
Jag behövde en hårborste, och då gick vi in i en liten affär som drevs av Hamasanhängare. Det kryllade av barn i butiken och en pratsam Hamaskvinna fiskade fram en plastborste ur en burk. Jag hade lite hjärtklappning, men allt förlöpte väl.
Den israeliske journalisten Gideon Levy har nu sammanställt en artikelsamling från fem års rapportering på Västbanken och i Gaza 2006–2011: ”Gaza, mitt älskade”, som kommer ut på svenska i dag (översättning från engelska Björn Kumm, Karneval förlag.) Han har i 20 år rapporterat för den israeliska tidningen Haaretz och han är förtvivlad, från första sidan till den sista. Men stämningen ändras från resonerande sorgsenhet – ”Så ser vi ut. Detta är vårt moraliska självporträtt” – till desperation.
Boken är ett vittnesmål, och en skuldtyngd uppgörelse med det egna landet. ”Här och nu är det mitt krig, vårt krig, allas vårt krig som vi samtliga bär ansvar för och vi alla bär skulden för.” Samma år, 2009, skriver han: ”Det är skamligt att vara israel i dag, mycket skamligare än för ett år sedan.”
Om dem som genom israeliska attacker i Gaza blivit hemlösa, säger han att det bara är hans kollega på Haaretz, Amira Hass (Anna Lindh-pristagare 2004) ”som vågar kalla dem ’tvångsförflyttade’, ett uttryck som är så laddat och fyllt med historia”. Och han begriper inte oviljan att resonera och känsligheten mot kritik: ”Om israeler verkligen vore så övertygade om riktigheten i sin sak, varför då denna våldsamma intolerans mot varje människa som försöker hävda någonting annat?”
På de sista raderna i boken skriver Gideon Levy att han hoppas att samma sak ska hända i Jerusalem, som i Egypten, när folket gjorde revolution och Mubarak störtades.
Fredsprocessen sitter numera i arkiven. Men plötsligt har USA:s president sagt något sensationellt.