Malenaeffekten är musikens svar på Obamaeffekten. Det är för bra för att vara sant. Men, så är det sant. Vad man än säger om operaröster i schlagersammanhang och hermeliner bland katter.
Sedan jag första gången hörde och såg henne som ett ryckigt människodjur i Katarina Frostensons och Sven David Sandströms ”Staden” på Operan i Stockholm har hon farit jorden runt med sin mezzosopran som en illusionist i sång. Hon glittrar och glimmar och krälar och flyger. Hon verkar våga vad som helst, både med rösten och kroppen: magiska bravurnummer som saltas med ett skämt, ett skratt, ett pladask. Musiker är dokumenterat barnsliga, men Malena tar detta ett steg vidare. Victor Borge var en idol. Danny Kaye en annan. Samma favoriter som min fiol- och sångpappa har. Och hon bräcker dem, med rösten.
Ja, ni hör, jag är hur partisk som helst och tycker att Malena Ernman är en av jordens stora naturtillgångar, som måste tas om hand på allra bästa sätt.
I ett SVT-program av Ann Victorin om Malena Ernman fick man en timmes utmärkt tillägg till rösten och det platinablonda hårsvallet. Kameran filmar ur livet med en familj där Malenas man, skådespelaren Svante Thunberg, är befriande självklar som pappa och superstöttande man till en kvinna mitt i en världskarriär. Jag minns att jag träffade honom i kulisserna med bäbis på armen i London när Malena sjungit på Queen Elisabeth Hall mellan två amningar.
Några år tidigare var hon, får vi veta, en blyg skolflicka med glugg mellan tänderna, som spelade fiol och sjöng i kyrkor och gjorde komiska förvandlingsnummer på roliga timmen.
Hon talar om sig själv som Körmänniska, som gympatjej, familjekär, arbetsmyra där musiken är ”lycka, kärlek – själva livet”. Hon får frågan om byxroller, och visar hur viktiga axlarna är när man är man. Jag hörde och såg henne som prins Orlovsky i ”Läderlappen” på Glyndebourne sommaren 2003, och när hon säger det där med axlarna, ja, absolut. Framåtvaggande med knyck.
Som sångare är hon akrobat, kastar sig i lianerna upp och ner, ursinnigt snabb på noterna med tajmning och auktoritet. Som operaregissören Jonas Forssell säger: Hon har en frasering med hela kroppen, som en sälstjärt. Alltid är det ett djur med när man tänker på Malena Ernman. Ja, något lurt är det. En artist och människa, plus något mer av annat slag.
Så, alla ni med lämpliga simkort: rösta i kväll, och ni vet på vem!