Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Krönikor

Maria Schottenius: ”Medierna” lyckas plocka fjädrarna av indignationsjournalistiken

Den smutsiga maktkampen inom Socialdemokraterna fick effekt. Kvar står rucklet av förbrukade mediekulisser i Juholtaffären.

Det finns en särskild plats i det svenska folkhemshelvetet för åpna och privatslarviga politiker.

Nyheten om Håkan Juholts ”bidragsfusk” skrumpnade i slutet av veckan. Reglerna kring riksdagsmännens bostadsbidrag var inte ”glasklara” utan tvärtom oklara. En hyrbil som dubbelfakturerats hade att göra med en missad avbokning. Även om moralproblemen med bostadsbidraget kvarstod var det inte riktigt lika illa som det först såg ut.

Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet som startade Juholt-affären, hade tagit munnen full av högtidsord om mediernas granskningsplikt av den politiska makten. Och snart ägnade sig alla medier tillsammans åt samma granskande journalistik i samma fråga, i full medvind. Med de publicistiska allvarsminerna på. Johan Croneman var inne på detta i gårdagens tv-krönika.

Medietidningen Resumés chefredaktör Viggo Cavling var åtminstone inte skenhelig. Han gav sig lycklig och cynisk i väg till riksdagen för att se Håkan Juholt falla. I programmet ”Medierna” i P 1 prisar han drevet som mötesplats:

”Drevet får ju en egen dramaturgi, som gör sig väldigt bra på bild, gör sig väldigt bra i tv, det är väldigt kul att vara med. Det är som julafton och Juholt är julgranen i mitten, som alla dansar kring.”

Viggo Cavling ser en häftig fest, ett härligt mediemingel.

Martin Wicklin, redaktör och reporter i ”Medierna”, lyckas i helgens program med små medel skickligt plocka fjädrarna av indignationsjournalistiken.

Medan han sitter på Aftonbladet och väntar på att intervjua Jan Helin hör han en av tidningens journalister som säger: ”Förhoppningsvis avgår Håkan Juholt i dag.” Och så hör han Jan Helin svara ja. Wicklin frågar varför de resonerar så.

”Det ska ses i en kontext på en redaktion där man hoppas att nyheter händer”, svarar Jan Helin.

Dan Josefsson skriver på fredagen på Aftonbladets kultursida att det på riksdagens webbsida inte har angetts några särskilda regler för ersättning för ett andra boende till riksdagsmän som bor tillsammans med någon. Inte förrän måndagen den 10 oktober klistrades en sådan mening in på sajten. Mitt i drevet alltså.

En centerriksdagsman hade länge och förgäves kämpat för att ta reda på hur det förhöll sig om hans fru bodde över i den lägenhet han fick bidrag för som riksdagsman.

Några glasklara regler har det alltså inte funnits. Trots det har Håkan Juholt pudlat sig och bett om ursäkt, antagligen i rena skräcken för vad medierna kan åstadkomma.

Det är lätt att begripa. Tänk på vad Aftonbladet gjorde med Lars Danielsson i samband med tsunamikatastrofen i Sydöstasien. Eller det karaktärsmord som Percy Barnevik blev utsatt för när han fick ut 800 miljoner kronor enligt sitt anställningskontrakt. Det var osannolikt mycket pengar, men Barnevik hade inte gjort något olagligt.

När det visar sig att inte heller Håkan Juholt verkar ha gjort något olagligt vill medierna glömma och gå vidare. Kvar står rucklet av förbrukade mediekulisser i Juholtaffären. Något fuffens var det, vad det nu var. Den smutsiga infighting som uppenbarligen pågår i socialdemokratiska partiet för att diskreditera Juholt har redan haft sin effekt. Håkan Juholt ”har en lång väg att gå för att återställa sitt och partiets förtroende” som de medialt inställsamma partivännerna säger till tv-kamerorna.

Kvittojournalistik har sitt värde. Men faran, när man tittar på kvitton, är att man tror att man verkligen granskar makten.