Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Krönikor

Nu håller de nyreaktionära krafterna på att ta över Europa

Krönika. En motsättning mellan folk och elit är återupprättad och folket blir alltmer konservativt. Men i USA finns ett hopp om att de mörka strömningarna i Europa ska få motstånd.

En bra politiker är en som vinner val. En bra politiker pratar så folk begriper och förstår vad folk vill ha. En bra politiker genomför den politik väljarna vill att de ska föra.

Det här har varit givna kriterier för demokratins principer, men som många andra självklarheter håller även dessa på att lösas upp.

Att lägga örat mot marken och lyssna på folket är snarast något en anständig politiker måsta passa sig för i dag. Och även om valseger är en förutsättning för att kunna göra något alls, har det kommit en del smolk i vinnarens bägare. Priset för folkets gunst kan vara högt, växlad till moralisk valuta.

En god och framsynt politiker vågar snarare stå emot till exempel de starka, invandrarfientliga underströmmar som går genom folkdjupet.

Sverige har, liksom andra demokratiska länder hamnat i det klassiska dilemmat. Bör man gå den folkliga opinionen till mötes? Eller ska man försöka påverka och förändra den?

En gammal motsättning mellan folk och elit är återupprättad och folket blir alltmer konservativt.

I Frankrike finns det nu två eliter, en radikal och en reaktionär. Jag läser i Le Monde om nyreaktionärerna ”Les néoréacs”, som snabbt håller på att bli en kraft att räkna med. ”De är överallt”. Nyreaktionärerna mobiliserar för fullt, de skriver bestsellers och är aktiva i debatter. Sociologen och författaren Gisèle Sapiro har formulerat en typologi för deras ”galax”, vilka de är och vad de står för. Även tidskriften Magazine Littéraire har haft ett temanummer om de nyreaktionära.

De bjuds in till soffprogram och skriver rasande böcker och pamfletter med attacker på skolan, invandringen och den slappa socialtjänsten. Om allt annat som enligt dem håller på att gå åt skogen i Frankrike. Stor publik, höga upplagor, enorm uppmärksamhet.

För mig känns alltsammans obehagligt och främmande. Under mina Paris-år i slutet av 80-talet dominerade de kritiska, fria intellektuella: Pierre Bourdieu, Jacques Derrida, Helène Cixous, Julia Kristeva.

Nu dansar de nyreaktionära på Roland Barthes grav. Och den stolta republikanismen med den konfessionslösa staten, laïcité, skakas i sina grundvalar. Republikanismen håller på att förvandlas till patriotism. Mellanösternkonflikten har flyttat in i Frankrike och förstärkt antisemitismen. I muslimskt starka områden, till exempel i Marseille, avråds judar från att bära kippa för att undvika våldsamheter och kvinnor från att gå ut sent.

Nyreaktionärerna vill mobilisera mot ”förfallet” och föreslår en ”återgång till ordningen”. Man talar om ”de icke assimilerbara barbarerna” och tycker ”man ska kalla en katt för en katt”.

I Frankrike, ideologiskt sargat efter terrorattackerna 2015, står nu striden mellan ett öppet, liberalt och solidariskt samhälle i upplysningstraditionens anda, och ett som är konservativt, auktoritärt och fördomsfullt. I Polen och Ungern har de moralkonservativa redan vunnit striden.

Medan det mörknar i Europa håller USA på att välja ny president. I en artikel, ”The triumph of the hard right” i The New York Review of Books (nr 2, den 11–24 februari) skissas hur Republikanerna tävlar om vem som kan vara mest hårdför när det gäller att blåsa bort upplysningsvärdena. Demokraterna gör tydligt motstånd och står upp för just vetenskap, öppenhet, tolerans. Så därför är det ovanligt viktigt att det blir en demokratisk president i höst.

Och besynnerligt med denna historiska loop. Att hoppet än en gång står till USA för att de mörka krafterna i Europa ska få motstånd.