Gunnar, med slokhatten, Bergdahl smyger fram och lägger tyst och försiktigt en bok bredvid mig medan jag pratar i mobilen.
”Folkvald kultur” heter boken, som redovisar svaren på vilken kultur riksdagens och regeringens medlemmar gillar. 349 riksdagsmän och 22 regeringsmedlemmar har svarat på fem frågor: Största scenupplevelse, Bästa bok, Största konstupplevelse, Bästa film och Största musikupplevelse.
Gunnar Bergdahl, före detta chef för Filmfestivalen i Göteborg och sedan fem år kulturchef på Helsingborgs Dagblad, har publicerat svaren på sin kultursida, men nu finns allt samlat mellan pärmar. Stieg Larsson och ”Mamma mia” är i topp. Vad man än tycker om de folkvaldas kulturupplevelser, som verkar representativa för folket, är det här väldigt bra journalistik.
Jag bestämmer mig denna bokmässa för att hålla ett extra öga på ambitiös journalistik.
Kring Göteborgsbaserade tidskriften Filters monter trängs de unga aspiranter som ännu inte givit upp hoppet om att det även i Sverige får förekomma långa texter. Ett splitter nytt Filternummer är ute och ett outforskat ämne är utforskat: kyrkostölder.
”Helgerånet” heter artikeln om hur Sverige genom nutida plundringståg länsats på världsunika konstskatter. Ingen har brytt sig om att söka reda på alla madonnor och ärkeänglar och krucifix som försvunnit. Polisen orkar inte, riksantikvarieämbetet misstänker satanister och Säpo jagar terrorister, inte konstbovar.
En liten delegation från kyrkan i Ullånger (ingen offentlig myndighet ställde upp) följer ett spår till Spanien för att söka efter Ullångerskrinet, som spanska staten köpt in för en miljon, fast det borde ha legat mellan fem och sju miljoner.
Eftersom svensk polis inte publicerat stölden på Interpols hemsida hävdade spanjorerna att skrinet var köpt i god tro.
Frågan är vad som är värst. Köpa tjuvgods som spanjorerna, eller som de svenska myndigheterna fullständigt strunta i om konstskatter försvinner ur landet. I linje med det spanska temat på bokmässan i år håller jag nästan på spanjorerna. De bryr sig ju åtminstone om föremålen.
Den journalistiska bragden för dagen, med egen punkt i konferensprogrammet, är den Elisabeth Åsbrink utför i boken ”Smärtpunkten. Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander”. Hon sitter på scenen med Björn Linnell på Natur & Kultur och teaterchefen Linus Tunström, Uppsala stadsteater, som i höst kommer med den nyskrivna pjäsen om Sju Tre och Lars Norén, kallad ”Återbesöket”, och det är ett sällsynt bra seminarium. (Se även Jonas Thentes blogg.)
Elisabeth Åsbrink har kartlagt förloppet kring föreställningen och när man läst hennes bok finns det inga särskilda gåtor och frågetecken kring projektet längre. Det är rätt tydligt vad som skett och varför. Alla hade sina agendor. Och det blev en katastrof när de kolliderade.
Kriminalvården som hade mycket små ekonomiska medel var i svårt underläge och behövde ompröva sina metoder för rehabilitering. Det hade skett våldsamma incidenter på flera fängelser, spektakulära självmord, och i denna situation var ett projekt med kulturkredd oemotståndligt.
Fångarna å sina ville skaffa sig svängrum, och det använde de bland annat till att begå en serie rån och rusta upp sin nazistiska militära kamporganisation.
Lars Norén vill göra ett konstprojekt för att ”undersöka ondskan”. Hans stjärnglans gjorde att teaterprojektet fick ”rena E 4”. Kriminalvården kunde få hjälp gratis. ”Här kommer Norén inseglande och Riksteatern står för allt”, summerar Åsbrink.
Alla var fatalt instängda i sina självklarheter, vilket visade sig efteråt. Morden i Malexander. Lars Noréns vägran att uttala sig och se problemen. Kriminalvården, som tvärt emot hela idén med projektet, fick skärpa reglerna för permissioner.
Det är fullt i den stora konferenshallen på mässan och det står klart att välgjord och seriös journalistik är det som krävs för att vi skulle kunna förstå och bearbeta.