...hur vi gör med våra kära när livet just har lämnat dem.
När högsommaren står som vackrast och livfullast kommer också döden. Två välkända poeter har gått ur tiden denna vecka. Bengt Emil Johnson, vars mjuka dalmål väglett och introducerat musik i radions P 2 i decennier. Och Ragnar Thoursie som växte upp i Katrineholm bland Jehovas Vittnen. Han gav ut diktsamlingar före och efter sitt yrkesliv som tjänsteman på Ams, och han hade en trotsig spets i sitt diktande. Kulturradion har givit honom en liten minnesbank med inslag, program och uppläsningar.
Magnus Florin, som porträtterar Bengt Emil Johnson i kulturradion, börjar sina minnesord med att nyansera uttrycket ”Nu – nyss”, som poeten själv tyckte om att använda. ”Konturlös kan ju vara ett negativt ord i många sammanhang, men i Bengt Emil Johnsons poesi är det i grunden något positivt. Att vara genomsläpplig. Det är en livspoäng och ett livsvillkor”, menar Florin.
Bengt Emil Johnson har en lång historia från sextiotalets konkretism och estetiska buskonster till en resonabel samtalspartner om dikt och musik med fåglarna som förenande symbol, ständigt närvarande med sina läten och sin flykt. I den diktsamling som kom för några månader sedan och som blev hans sista, ”Aftonsånger”, talar diktaren om döden och om den inre röst som hörs. Den är inte mänsklig, inte heller gudomlig. Det ljud berättaren hör inför döden är spinnandet från en nattskärra.
P 2-fåglarna som Bengt Emil Johnson spelade in för tio år sedan ligger på Sveriges Radios webb och tycks vara populära. Jag skulle önska mig att radions webbredaktion gjorde betydligt mer av P 2-fåglarna på sajten när det nu finns ett så exklusivt och bra grundmaterial. Det är nu på sommaren de flesta av oss hör fåglarna. Lär oss hur de låter och lever. Vi är idel öra.
Det har varit bra och tröstande för mig som också den veckan förlorat en av mina närmaste, att lyssna på fåglarna, på den briljerande vakteln, och på Bengt Emil Johnsons trygga röst, som är kvar trots allt.
Plötsligt hamnar jag rakt in i en repriserad bokcirkel om Thomas Manns roman ”Huset Buddenbrooks”, och efter scenen vid konsulinnan Buddenbrooks dödsbädd bryter bokcirkeldeltagarna Göran Greider, Helena Henchen, Jonas Karlsson och Marie Lundström ivrigt ut i minnen och åsikter om föräldrar och närstående som gått bort, och hur de kände inför detaljerna. Helena Henschen värderar högt samtalen inför den väntade döden, Göran Greider ångrar ett farväl inför öppen kista. Ska man se den döde eller ska man avstå? Radiolyssnaren står mitt i ett ovanligt konkret och praktiskt samtal om hur vi gör med våra kära när livet just har lämnat dem.
Litteraturen är en aldrig sinande skatt av erfarenheter. Där finns oftast det vi behöver. Och det känns bra när man, som i dessa radioprogram, på ett varmt och lekfullt sätt vill sätta oss i förbindelse med det som är väsentligt.