Krönikor

Ska vi låta villkorade pengar styra i Stockholm?

Ett flertal historiska byggnader i Stockholms innerstad rivs nu för att bereda väg för det nya. Men det sker utan någon helhetssyn eller vision för hur staden ska utvecklas.

Krig eller naturkatastrofer, det är vanligen orsakerna till att vackra städer förlorar sina gamla byggnader och måste bygga nytt på historiska platser.

I Stockholm river vi av andra skäl. Och just nu pågår en stor rivningsvåg, vilket DN Stockholm har uppmärksammat.

I Klarakvarteren som revs med brutal effektivitet under 50- och 60-talen uppfördes bland annat en stor galleria medan det tidigare historiska sammanhanget skickades i väg till glömskan.

Slussen, som nu rivs för fullt, är ett annat exempel på en rivning till – vad? En jättestor vägbro som brakar ned i Gamla stan? Vem ville ha den? Många vill ha slut på tjatet om Slussen men jag har inte hört en enda människa, mer än de som har betalt för att göra det, uttrycka entusiasm inför det förslag som stockholmarna ska få.

Nu river man även biografen Astorias flygel från 1870-talet. Huset har sättningar, låter ett av svepskälen. Sättningar finns det i de flesta gamla hus och det brukar inte vara något större problem. Man kunde ha skyllt på husbock eller mögel eller vad som helst, eftersom det inte från stadens sida handlar om ärliga argument utan om manipulationer för att få riva gammalt för att bygga nytt och exklusivt.

Värdet på fastigheter i Stockholm har rusat och indirekt rustat för rivning. Ola Andersson har tidigare påpekat i en kommentar om rivningarna det ironiska i att ”efterfrågan på bostäder och lokaler i innerstaden blivit ett hot mot dess överlevnad” (DN 7/4 2014).

Man kunde tänka sig att stadens ledning hade en helhetssyn, en vision, för hur Stockholm ska utvecklas. Men det finns uppenbarligen inte och enligt Stephan Fickler, verksamhetsledare för Svenska byggnadsvårdsföreningen, överlåter kommunernas politiker, de som under sin mandatperiod ”vill ’sätta kommunen på kartan’ i allt större utsträckning utformning av projekten och detaljplaneringen till byggbolagen” (SvD 21/12 2015).

Sturegallerian är nästa plats där kommunens politiker inte verkar ha några visioner, men där byggföretag från Förenade Arabemiraten har desto fler. Pengar pratar ovanligt högt i Stockholm numera.

Det gäller även idén om ett nytt Nobelcenter, som bland andra Svenska byggnadsvårdsföreningen ”avstyrker med kraft” och i sitt yttrande radar upp allvarliga argument.

Jag förstår faktiskt inte hur detta projekt kan ha kommit så långt. Huset är alldeles för stort i förhållande till platsen. Nationalmuseum och Slottet som på var sin sida om vattnet är de dominerande, korresponderande byggnadsklenoderna i staden, kommer att få helt förryckta proportioner. Kan man verkligen på allvar vilja förminska Nationalmuseum och dessutom för all framtid blockera för tillbyggnad av museet?

Erling Perssons stiftelse och Knut och Alice Wallenbergs stiftelse bidrar med 800 miljoner kronor till Nobelcentret. De fäster dessutom specifika önskemål, för att inte säga krav, vid donationen. Generöst? Eller korrupt av staden att låta villkorade pengar styra stadens utseende och innehåll?

Ett Nobelcentrum hade passat bra i vetenskapsstaden runt Frescati, absolut inte som en konstig inkräktare på Blasieholmen, som förljuget presenteras som en glimrande målning av Lars Lerin.

Allt detta visar att det behövs en kommun med ryggrad. Erfarna, ansvarsfulla politiker, som har känsla för vad staden är och tar ansvar för dess värden, i stället för att göra om samma misstag årtionde efter årtionde.

Och Stockholm behöver definitivt inte de som ser kommunpolitik som ett första steg i karriären mot mer lukrativa jobb i pr- och byggbranschen.