Applåderna vill inte ta slut. Sveriges Nationella Ungdomsorkester har spelat Arvo Pärts Symfoni nr 3 och tydligen har publiken märkt att den gamle skäggige kompositören Arvo Pärt (tala om levande ikon) smugit sig in i Berwaldhallen.

Dagen innan, på invigningskonserten i lördags, står drottning Silvia hand i hand med Berwaldhallens chef Michael Tydén medan alla medverkande sjunger ”Baltikum vaknar” så det skallar.

Allt för att Östersjön ska bli ett friskare hav.

Östersjöfestivalen pågår, P 2 direktsänder varje kväll i en vecka och Kulturradion hakar på med intervjuer med filmare, författare och teaterfolk som är med och delar på Östersjön.

I år, 20 år efter de baltiska ländernas frigörelse, är även Kungliga Operan med på festivalen, två operaförställningar från Mariinskijteatern i Sankt Petersburg gästspelar, och i programmet som helhet får ländernas största musikaliska stjärnor (i kväll sjunger Peter Mattei) samsas med mängder av musicerande ungdomar.

Musikkritikerna har lite problem. Vad är det här egentligen? Man kan ju inte recensera entusiasm, politisk vilja, eller kultur för högdjur. Samtidigt är konserterna för det mesta så intressanta och av så hög kvalitet att kritikerna efterfrågas. Så musiken recenseras på kultursidor och i kulturprogram och festivalen ger stort medialt avtryck.

Även om Östersjöfestivalen tillhör de konstnärligt mer lyckosamma festivalerna kan kombinationen musik och politik, alternativt etik, lätt bli oren.

När artister på stora galor sjunger och spelar för svältande barn, aidssjuka eller offer för naturkatastrofer är musiken underordnad saken. Musiken frambärs till någons ära eller fromma och kritik bör man hoppa över.

När Musik vid Siljan i början av 90-talet togs över av direktörer i knätofs, som med processionskors i högsta hugg ordnade med världsförbättrarseminarier i predikstolar och på gårdstun, började man undra. Är det här en musikfestival eller håller musiken på att underordnas prat och prominenser?

Så småningom hängdes Musik vid Siljan av och Tällberg Foundation hängdes på.

När det gäller Östersjöfestivalen är musiken huvudsaken, absolut. Det har att göra med att initiativtagarna hör hemma i musiken: världsdirigenterna Esa-Pekka Salonen, Valery Gergiev och chefen för Berwaldhallen Michael Tydén, men också att målet är tydligt och begripligt. Det finns ett gemensamt hav, som bilder dessa folk samman. Detta hav måste bli rent.

Ändå förstår jag kritikerna när de knorrar. Ska de komma där som tänkbara partyförstörare och värdera insatser, när musiker och gäster tillsammans vill verka för ett friskt hav och musikalisk gemenskap? Tona gärna ner politiken. Det är viktigt att Östersjöfestivalen även i fortsättningen håller på musiken.