Det är vid slutet av middagen och Maldivernas dåvarande president Mohamed Nasheed ställer en fråga till oss runt bordet:
”Vad ska jag göra med den gamla regimens män? Med dem som satte mig och mina kamrater i fängelse? Fängsla dem? Låta dem vara? Eller samarbeta med dem? Jag funderar mycket på det nu, jag måste komma fram till en lösning.”
Det är försommar 2009 och Mohamed Nasheed är i Stockholm för att ta emot Anna Lindh-priset. Han gör snabbt alla som finns i närheten till vänner. En vid bordet blir plötsligt Maldivernas honorärkonsul. Vi andra är välkomna till Maldiverna, ju snabbare, desto bättre och ”the more the merrier”.
Mohamed Nasheed som bara hade varit president ett år är en pigg uppenbarelse och har en enastående social talang. Vi tittar på konsten i huset. Han har kraftfulla synpunkter på allt han ser och han tycker till exempel att Carl Fredrik Hill är bra, fast ”he was better when he was mad”.
Men, som sagt, hur hanterar man sina fiender? I politisk maktutövning är frågan skarp. Den gamla klassiska metoden är avrättning, eller fängelse. Bort med dem, så de inte stör. Men det finns andra modeller, som bygger på förlåtelse och försoning.
Så var det med det projekt som tillämpades av biskop Desmond Tutu och Nelson Mandela i Sydafrika efter apartheidregimen. Stor mobilisering, stort risktagande, men försoningstanken fick praktiska och politiska konsekvenser.
President Mohamed Nasheed har också en ovanlig historia på väg till makten, och sedan några veckor, bort från den. Hans gamla fiender kom tillbaka. Enligt Le Monde understödda av den kinesiska diktaturen. De grep och fängslade honom, och nu lever han inspärrad och hotad till livet.
Maumoon Abdul Gayoom härskade över Maldivernas 1 800 öar i 30 år. Oppositionen var förbjuden sedan 2003 och Nasheed hade åtalats 27 gånger och suttit fängslad eller varit landsförvisad i sammanlagt sex år. Men folket tyckte inte att han borde sitta i fängelse. Han var en känd och vänlig person som hjälpte deras barn att läsa och skriva, när han inte satt i husarrest eller fängelse. Mohamed Nasheed valdes 2008 till president med stor majoritet i ett demokratiskt val.
När vi satt och pratade vid bordet berättade han hur han hade gjort för att vinna folkets förtroende. Han hade hittat på ett nytt språk. Eller snarare ersatt vissa ord med andra. Det fanns ord som under Gayooms regim var så laddade att de inte gick att uttala, och det fanns företeelser som var förbjudna och som man därför inte kunde tala om. ”Demonstration” var ett sådant ord. Och ”demokrati”. Mohamed berättade hur han satt i fängelset och skapade nya termer och begrepp och när han kunde ha kontakt med sina kamrater byggde de vidare på detta nya sätt att benämna ”farliga” företeelser. Tack vare det nya sättet att tala om demokrati kunde Nasheed och hans vänner mobilisera folket. Genom påhittighet kunde de vrida makten ur händerna på de gamla härskarna, och få gehör från världens demokratier.
Världspressen fick sensationella bilder när Nasheed ordnade en regeringskonferens sex meter under vattnet där Maldivernas regering undertecknade ett dokument för att uppmana alla länder att skära ned på koldioxidutsläppen.
Men åter till frågan om vad han skulle göra med de gamla förtryckarna? Mohamed Nasheed delar frågan med de folk som kämpat för demokrati i den arabiska våren.
Vad gör en kreativ, positivt och klokt tänkande människa med sina fiender? Hon dödar dem inte. Men kanske dödar de honom?