Ursäkta. Hela första sidan på förra veckans nummer av Le Nouvel Observateur var en ursäkt i svart, rött och vitt, till DSK, Dominique Strauss-Kahn, den en gång tilltänkte franske presidentkandidaten vars gyllene väg till makten kantats av sexskandaler.
Orsaken var en bok, ”Belle et Bête”, skriven av Marcela Iacub, där hon avslöjar sin relation med Dominique Strauss-Kahn. Nouvel Obs gav stor plats åt berättelsen när boken kom.
Problemet var att innehållet var påhittat. Marcela Iacub hade inte haft någon relation med DSK, innehållet i boken var inte sant.
Eftersom Nouvel Obs inte hade kollat upp sanningshalten, utan gick på vad som stod i boken blev tidningen fälld. Därav denna enorma ursäkt.
Än en gång. Tro inte på vad som står i böcker. Det finns ingen som ivrar för att det som skrivs om nämnda personer i böcker ska vara korrekt, eller ens i närheten av sant.
Eftersom det är författaren själv som är ansvarig utgivare, inte förläggaren, eller förlagschefen, ligger det inte i förlagets intresse att kontrollera det som publiceras. Särskilt inte om det finns kommersiell skvallerpotential i materialet.
Tidningar däremot, har ansvariga utgivare, som kan sättas i fängelse om de blir fällda, och tvingas att be om förlåtelse på en stor del av pappersbudgeten, som här i Nouvel Obs, på hela förstasidan. En sida man verkligen kan behöva till annat än att rulla sig i stoftet.
Det är på senare år som detta gap mellan vad man kan skriva i böcker och vad man kan skriva i tidningar blivit bjärt tydligt. Den krisande förlagsbranschen har upptäckt en ny marknad; skvallra-, ljuga- och förtala-branschen – ju större författarnamn desto bättre.
Även om tidningarna hakar på när böckerna väl finns, ligger det stora problem i den cyniska stil som förlagen tillämpar. Och alla hämndlystna författare är inte Strindberg, vars namn dyker upp varje gång någon har kritiska synpunkter på fenomenet.
Eftersom jag arbetar på Dagens Nyheters kulturredaktion, och tidigare på Expressens, platser som i offentligheten är föremål för skvaller och projektioner, har jag de senaste åren kunnat läsa de mest häpnadsväckande skildringar i böcker av vad jag och andra sagt och vad vi företagit oss. Det handlar alltså inte om omdömen. Att läsa att man är en idiot är förhållandevis oproblematiskt, men den påhittade historieskrivningen är mer komplicerad.
Det vet naturligtvis författarna, som ruvar på hämnd för en kritisk recension, refuserade manus eller andra förgripligheter, men inte läsarna.
I dag när det regnar ner självbiografier, dagböcker och memoarer från varje man (och någon kvinna) som gjort en piruett på den offentliga scenen, är det bra att veta hur det står till med faktakontrollen. Det är ”min sanning” som gäller, inte den verkliga.
En del förlag löser nu problemet med att kalla självbiografierna roman, som i författaren Stig Larssons fall. Då kan man, utan minsta genreproblem, ljuga på bäst man vill, fortfarande med autentiska namn.
Filmen ”Call girl” är ett annat exempel. Det var bra att filmarna äntligen satte sig och klippte bort den förfärliga scen som insinuerar att Olof Palme köpt sex av en minderårig. Men det krävdes att en massiv offentlighe och dessutom att en ovanligt tydlig kritikerkår demonstrerade sin upprördhet under ett halvår för att teamet skulle göra det.
Varför inte tillämpa omdöme innan man ställer sig på gränsen mot förtal? Det är beklagligt och beklämmande att vår utmärkta tryckfrihetslagstiftning, som tillåter så stor frihet, håller på att äventyras av människors småskurna lust att prata skit om folk.