Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Krönikor

Maria Schottenius: Visst lever kritiken farligt – men det var knappast bättre förr

Oron för hur den kvalificerade kritiken ska överleva i ett nytt mediesamhälle bubblar här och var. Är lösningen skattemedel? En stor del av ansvaret bör fortsatt vila på mediehusen.

Hur ska kritiken liv­räddas?

Författaren Kjell Espmark grundade årets första kritik­debatt genom sitt tal på Svenska Akademiens högtidssammankomst den 20 december.

Just nu diskuteras ett antal kreativa förslag, ett är att inrätta kritikertjänster på svenska bibliotek (SvD 31/1) och ta hjälp av de litteraturvetenskapliga institutionerna. Ett annat är essästöd. I Västra Götaland inrättas nu en fond för att stödja essäskrivande och kvalificerad kulturjournalistik (DN 4/2). Med andra ord: Samhället får med hjälp av skattemedel ta över det som tidningarna och tidskrifterna ensamma ansvarat för.

Det är inte så att jag vill nonchalera problemet med litteraturkritiken eller annan kulturkritik. Kritiken har varit mitt fokus i yrkeslivet i över 25 år och jag är smärtsamt medveten om att den lever farligt. Pengarna sipprar ut ur tidningsbranschen och med detta blir det allt svårare att betala de arvoden som krävs för en kvalificerad verksamhet, som inte är omedelbart kommersiellt motiverad.

Men jag skulle inte säga att det var bättre förr, även om man hade mer tid och bättre betalt. (Vilket, som kulturchefen på Svenska Dagbladet Lisa Irenius påpekade i en replik till Kjell Espmark, också kunde ha sina nackdelar 22/2.)

Däremot har kulturlivet förändrats radikalt de senaste tjugo åren. Den låter sig inte längre reduceras till en hörna i samhället, utan finns nu överallt på alla möjliga nivåer. Litteratur, film, musik, teater, dans griper in i våra liv dygnet runt; även samhällsdebatten är en sorts kulturyttring. Med denna bransch­explosion i åtanke känns det förstås magert att tänka sig att en handfull anställda kritiker på en tidnings­ redaktion med hjälp av frilansande kritiker med osäkra villkor ska ge ett heltäckande svar på detta som pågår överallt, hela tiden.

Den underliggande frågan är: Har vi spelat ut vår roll? Ska vi stänga datorn och gå hem? Överlåta verksamheten åt staten?

När jag började som kulturchef på Expressen i början av 90-talet kunde jag få synpunkter på att man borde ”lätta upp” kultursidorna. Men den blandning av komplex och aggressivitet som kritiken då kunde väcka upplever jag har försvunnit. Det betyder inte att den inte väcker känslor, tvärtom, det stormar. Men beröringsskräcken tycks ha avtagit i takt med att intresset har växt. Kulturjournalistiken har aldrig varit så dominerande i offentligheten som den är nu.

Nu gäller dock frågan specifikt den kvalificerade litteraturkritiken: Vilka böcker recenseras och på vilka grunder? Den allt kortare produktionstiden för artiklar. En bok som kan ha tagit tio år att skriva måste läsas och recenseras på några dagar. Frilanskritikern, som ibland inte har råd och tid att skaffa sig den beläsenhet som krävs för uppdraget.

Även om jag vill försvara det arbete vi gör på kultursidorna, inser jag att det finns plats för nya idéer om hur kritiken kan utvecklas.

Men tanken att kultursidorna skulle abdikera från det seriösa kritikeruppdraget, och nöja sig med att tipsa och lista, är inte aktuell. Intresset för kultur är större än någonsin och därmed behovet av vägledning, orientering och värdering.

Om mediehusen på allvar förstår den potential som ligger i kulturjournalistiken finns det alla möjligheter att fördjupa och förstärka kritiken. Och om public service är inne på samma linje, så mycket bättre. Där har den enkelspåriga laglydnaden kring saklighet och opartiskhet satt käppar i hjulet, men den isen är sedan länge bruten. Uppdraget är vidgat. Så med några nytänkande beslut kanske det till och med kan våras för kritiken.