Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Krönikor

Maria Schottenius: Wiclander, missa inte ABF:s viktigaste och roligaste uppgift

Foto: DN

Här har några av ­världens största namn föreläst och den svenska litteraturen har lyfts fram i spännande seminarier. Nu tar Håkan Wiclander över ABF Stockholm och han vill satsa på förortens bildning.

Stockholm har ett kulturcentrum som slagit ut alla andra. Eller snarare, sugit in alla andra, och berett plats, skapat en scen, samarbetat. Det är ABF Stockholm, under ledning av förste stolbäraren Göran Eriksson, som har funnits på plats kvällar, helger. Vecka ut och vecka in.

Han har tillsammans med sin företrädare Kurt Stern och med bistånd av förre kultur- och utbildningsministern Bengt Göransson och senare år förre utbildningsministern och ambassadören Carl Tham skapat en programverksamhet som varit obegripligt vital och aktuell. Författare, skribenter, politiker och samhällsintresserade människor har fyllt scener och salar. Varje intressant bok som kommit ut har fått ett seminarium, och varje politisk fråga som bränt till har fått ett annat. Under åren har de haft 35–40 litterära heldagsseminarier där författarskap belysts av forskare och författare. Bokförlag och organisationer har samarbetat, men herrarna på ABF har hållit i skaftet och värdskapet. En tredjedel av programpunkterna har de initierat och totalt har de ordnat mellan 700 och 1 000 arrangemang per år.

Den långe, gänglige studieombudsmannen Göran Eriksson har varit ständigt närvarande. Varm och glad och alltid lite stressad. Han har, huvudet högre än alla and­ra så man har inte missat honom, skakat hand med de medverkande, bytt lokal om det kommit mer folk än beräknat, eller tvärtom, sett till så att biljett- och bokförsäljningen rullat på, kollat tekniken, räknat så att stolarna räcker. Jag tror aldrig jag har varit på ABF på Sveavägen utan att jag har sett Göran Eriksson kånka på en stol.

Från 1980-talet har ABF i Stockholm vidgat sin föreläsningsverksamhet med blandad kompott av långtidsplanering och snabb improvisation när det hänt något stort, viktigt, plötsligt.

Jag har trängts med halva stan i Z-salen, den största, när filosofen Edward Said kom på besök, och hört när den amerikanska före detta utrikesministern Madeleine Albright sagt sina berömda ord om vilka det fanns en särskild plats i helvetet för, och när Martin Schibbye och Johan Persson hade kommit hem efter sina 438 dagar i Kalityfängelset, för att nämna tre historiskt knökfulla salar på ABF på Sveavägen.

Nu är studieombudsmannen Göran Eriksson pensionerad och Håkan Wiclander, tidigare rektor för Stadsmissionens skolor på Liljeholmen, har tagit över. Jag funderar på om han ska fortsätta traditionen att bära stolar på ABF, men det verkar inte så. Han säger att hans fokus inte kommer att bli föreläsningsverksamheten som är en mycket liten men väldigt synlig del av ABF. Han har under 2014 varit motor i ett stort strategiarbete och vill nu ta ABF Stockholm tillbaka till rötterna med modern tolkning av utbildning, folkbildning och kultur för att få ”ett bättre, rättvisare och jämlikare” Stockholm. Ytterområdena måste med på ett mer aktivt sätt. Han vill också att man inne i själva organisationen ska bli mer opinionsbildande.

”Vi har en jättelik uppgift som motkraft till alla dem som tagit sig in på vårt område för att tjäna pengar”, säger han.

Håkan Wiclander har en plan, som verkar vettig. Men när jag lyssnar mellan raderna undrar jag lite hur det ska bli med spetsen i föreläsningsverksamheten, som hittills hållits i gång bland annat av gamla ministrar med enorma kontaktnät över världen. De har kunnat knäppa med fingrarna och så har celebriteter smusslats in i den träklädda Z-salen. Det är inte ABF:s viktigaste uppgift, men den är viktig. Och rolig. Missa inte den bollen, Wiclander.