Det börjar bli sommarsäsong och därmed en extra betydelsefull period för Sveriges Radio, radioberoendet ökar, lyssnarna finns i tv-fria stugor och på resor där datoruppkoppling och mobiltelefontäckning inte fungerar optimalt. SR har dessutom ett pålitligt dragplåster i ”Sommar”, ett varumärke som naturligtvis utnyttjas maximalt. Men trots det ivriga pratet om att ”Sommar” är vår (enda?) gemensamma referensram, något som ”alla” drömmer om att få göra, märks att det där inte längre är riktigt sant.

När Ulf Elfving intervjuade årets Sommarvärdar vägrade Frida Hyvönen sjunga Sommarsignaturen, ”Jag har aldrig hört den förut”. Ett skämt? Jag är inte helt säker. Det finns hur som helst ganska många, bland unga och bland dem som är födda i andra länder som inte har en aning om storheten Sommar.

Ett uttryck för att det finns en medvetenhet om detta inom SR är ”JAG Sommarpratar”, en webbsatsning som lovar att ”alla” nu kan bli Sommarpratare, på SR:s hemsida. Det är betydligt överdrivet, den som inte har dator räknas bort. Och det är en försåtlig balansakt, drömmen om att Sommarprata är sannolikt en dröm om att vara exklusivt utvald, den drömmen trivialiseras om SR viftar för mycket med ”allas” möjlighet att Sommarprata.

Sommarsäsongen kännetecknas av vikarier, för program och personer. ”Kaliber” gör uppehåll och ersätts av ”Paradox” (det ska ju vara vassa, konfrontativa namn numera, se också ”Konflikt”). Hittills har ”Paradox” levererat Jesper Huors hörvärda reportagedokumentär om Afghanistan, med två perspektiv, Huor förmedlade dels nervig närvaro i Afghanistan, dels en svensk mammas sorg över sin döde son.

 När det gäller sommarvikarierande programledare väljer SR personligheter, kända från andra medier. I eftermiddagarnas efternamns-shower i P 1 ersätts Annika Lantz och Thomas Nordegren av professor Tiina Rosenberg och journalisten Elisabeth Höglund. Bägge vikarier med hög ambitionsnivå, de tar uppdraget på allvar.

Men även om man inte har invändningar mot deras prestationer finns en närmast töntig förutsägbarhet i valet av dessa redan medieetablerade namn. Sveriges Radio borde ha självförtroende nog att våga testa mer okända, varför inte egna medarbetare. Den som ängslas över otillräcklig kändisfaktor kanske kan trösta sig med att det faktiskt var SR som upptäckte och lanserade både Henrik Schyffert och Kristian Luuk.

LYSSNA SJÄLV!
”P 3 Kultur” sommarsatsar med lyssnarnas deckarskola. Finkulturfritt, förutsägbart, men bra och rolig radio, också för den som är helt ointresserad av den svenska deckarboomen.