Stafettläkarfenomenet har nått public service. Sveriges Television har slutit avtal med Manpower som nu söker ”reportrar till olika nyhetsredaktioner på SVT”. Manpower förtydligar att ”uppdragens längd kommer att variera, oftast handlar det dock om korta inhopp. Du är antingen anställd av Manpower eller så arbetar du som underkonsult till oss, det vill säga du driver eget företag”. Manpower är inte ensamma, många nya företag förväntar sig att det blir en bra affär att hyra ut journalister. Bonniers och Schibsted har påpassligt startat egna uthyrningsbolag, framöver kan koncernerna tjäna pengar på att hyra ut journalister till sig själva.
Man kan ha synpunkter på både logiken och ekonomin i att medieföretag inte längre har råd med den personal som samtidigt är oumbärlig för kärnuppdraget, journalistiken. Men vinstdrivande företag får självfallet göra som de vill.
SVT däremot är inget vanligt ”mediehus”. Det är, som Manpower skriver i annonsen, ”ett oberoende medieföretag i allmänhetens tjänst”, det är just detta oberoende som legitimerar licensen.
Självklart ska SVT, liksom Sveriges Radio, kunna använda frilansare och för all del produktionsbolag. Rätt skött blir det en del av public service-kvaliteten. Men ”korta inhopp” på nyhets-redaktioner? Kan SVT nu med trovärdighet granska bemanningsföretagsbranschen? Nyhetslarma om negativa konsekvenser av inhyrd vårdpersonal? LAS-relaterade vikariekaruseller är ett otyg, men Manpower-anställda SVT-journalister ett principiellt problem, som angår den där ”allmänheten”.
SVT:s policy bör också jämföras med Sveriges Radios.
SR försäkrar nämligen att man inte ska hyra in från bemanningsföretag. Förmår man stå fast vid det blir detta ytterligare en skillnad mellan SR och SVT, i tolkningen av public service-uppdraget. SR har ett dagligt kulturutbud som SVT inte kommer i närheten av. Radion är fri från den reklam som i tv kallas ”sponsorskyltar” och som SVT är tämligen hjälplöst beroende av. Och medan SR just nu, offensivt och trovärdigt, putsar på sin image av icke-kommersiellt alternativ hamnar SVT i bråk med produktionsbolag och anklagas av moderata riksdagsmän för att vara ”vänstervridet”.
En annan skillnad är att SVT ger uttryck för att man uppfattar sig som varande inte bara i allmänhetens, utan också i det godas tjänst, den självbilden har visat sig på pinsamt vis i samband med försvaret av kritiserade programsatsningar, dramatiseringar av spektakulära våldsfall och exponering av utsatta barns problem i ”Ett fall för Louise”. Enstaka övertramp? Jag är inte säker på det, åtminstone är också Manpower-samarbetet svept i godhetshölje.
Som om både program och personalpolitik kan avvika från public service-principer, bara avsikterna är de rätta.
I interntidningen ”Vi på tv” motiverar SVT:s HR-direktör Helene Axelsson-Sahlin mycket riktigt inhopparavtalen med må-bra-retorik, att man vill ha ”en långsiktig (!) personalpolitik där våra medarbetare kan känna sig trygga”. Inhyrningar lanseras som ett sätt att slippa sparka folk eller ”nedbemanna” som det heter på det anglifierade nyspråk där personalchef blivit HR-direktör, direktör för human resources.
Men SVT nöjer sig inte med trygghetsambitioner (för fast anställda är väl bäst att tillägga), bemanningsföretag ses också som förutsättning för ”arbeta långsiktigt med kompetensutveckling och jämställdhet” samt ”öka den kulturella mångfalden”.
Det låter oantastligt, men är fluffigt nog att inte förpliktiga till något särskilt. Den sortens vid-sidan-om-kärnverksamheten-ambitioner har ändå en ohotad position i de flesta branscher. Konsulter, human resources-nivån och andra chefer lever gott i nedbemanningstider och behöver inte ta ansvar för tidigare, uppenbarligen bulimisk, uppbemanning.
När det gäller SVT blir fluffet, det interna långsiktighets- och trygghetspratet dimridåer i ett högt spel med legitimiteten. Nyheter är kärnverksamhet och bör behandlas som juvelen i public service-kronan. Det gör man inte genom att överlåta arbetsgivaransvar till Manpower och använda licenspengar till att hyra in journalistiska daglönare.