I tysthet, utan de pressmeddelanden som utbildningsdepartementet brukar vara så generösa med, har Jan Björklund – tillfälligt – tagit över lärarutbildningen.
För skolministern slutar annars det politiska reviret vid gymnasiet medan högskolorna, där all lärarutbildning sker, lyder under Tobias Krantz, som nu på obestämd tid slipper den omdiskuterade, ideologistinna och inte så lite känsloladdade lärarfrågan. Ur Björklunds synpunkt är poängerna uppenbara. Han kan, utan att behöva knuffa undan Krantz, kliva fram i den debatt som lär bli het när propositionen om en ny lärarutbildning presenteras i december. Ja, man kan se ministerbytet som självklart, hela skolorganisationen är Björklunds hemmaplan och hjärtefråga, inklusive upprepade attacker på just lärarutbildning. Å andra sidan är lärarutbildningen högskolans största utbildningsområde och man kan därför hävda att Björklund inte har med den att göra: skolan är ett politiskt sakområde, utbildningen av lärarna ett annat. En aldrig så sjukvårdsengagerad Göran Hägglund får knappast det politiska ansvaret för hur läkarutbildningen utformas. En annan aspekt är Björklunds bryska avfärdanden av pedagogisk forskning och enskilda forskare, vilket har tolkats som akademikerförakt, omvänt finns bland akademiker, inte minst inom lärarhögskolorna, ett Björklundförakt.
Risken att Björklund skulle vilja av-akademisera lärarutbildningen är nog obefintlig, men man kan ändå tänka sig att det skulle vara lättare för Tobias Krantz, själv akademiker, att förankra reformer ute på lärosätena. Men det är förstås inte där valet 2010 ska vinnas och Björklund och allt som kan benämnas skolfrågor är otvivelaktigt en röstmagnet. Dessutom är han sannolikt bra på närstrid med finansministern, och Anders Borg är trots allt den som bestämmer över både Björklund och Krantz, den som kan sätta ekonomiska krokben för utbildningsdepartementets ideologiskt motiverade reformer.
Det återstår därför att se om Björklunds utökade revir ökar hans chanser att få tillräckligt med budgetpengar för att uppnå målet att lärare, precis som läkare, ska bli ett legitimationsyrke. I väntan på pengar, proposition och debattutbrott kan man också fråga sig när (eller om) lärarutbildningen återigen ska anses så politiskt ointressant att Björklund törs lämna tillbaka ansvaret till högskoleministern.