Bästsäljare gör folk mer nöjda än smal kultur.
Samma vecka som ”2012” skulle gå upp, föregången av affischer där Kristusstatyn i Rio slukas av en jättevåg, träffade jag på ett evenemang några kritikerkolleger och folk i filmbranschen. Veteraner, deras bitmärken satt i kadavren efter mången storfilm.
Jag nämnde att jag kvällen innan sett ”2012”. Omedelbar uppmärksamhet:
– Hur var den?
Aah, det ville de höra.
Ett av de skamliga nöjena för alla som har ens ett lillfinger med i kultursvängen är att någon gång vara först med att ha sett något som väckt allmän nyfikenhet. Omvärvd av doften av en kommande storfilm blir man alltid intressant.
Tidningen Economist (28/11) utreder i en artikel hur det kommer sig att den stora, breda succén bara blir mer och mer betydelsfull.
Det skulle inte bli så. För några år sedan spådde Chris Anderson i boken ”Long tail” att fler distributionskanaler och ökad tillgänglighet skulle gynna produkter med liten kundkrets.
Med allt nära till hands skulle vi sluta intressera oss så mycket för det som var anpassat till alla. I stället skulle vi upptäcka det som var särskilt intressant för oss.
Men det mest säljande tar allt större andel av marknaden. I Storbritannien ökade försäljningen av de tio bäst säljande böckerna från 3,4 miljoner exemplar till 6 miljoner mellan 1998 och 2008. Så är mönstret, stort blir större.
Och varför inte? Economist refererar till undersökningar som pekar mot att bästsäljare gör konsumenten mer nöjd. Den som gillar ”2012” kommer att vara mer belåten än den som knockas av ”De ofrivilliga” (2008).
Det breda drar dem som ser, läser och lyssnar rätt lite. De har inte mycket att jämföra med och blir mäkta nöjda. Det är den kunniga publiken som hittar fram till det obskyra. De konsumenterna är mer kritiska.
Tanken kan göra en filosofisk och vemodig inför begreppet kvalitet. Det som är lysande, nytt och originellt kommer aldrig att få lika nöjd publik som ”Göta kanal 3”.
Som kritiker känner man också att kioskvältaren, bra eller dålig, ger en något man är glad att hitta i kulturutbudet, ett överallt välkommet samtalsämne. Den njutningen kan det smala inte ge.
Börja berätta om den där lysande turkiska filmen, och se hur bordsgrannen med panik i ögonen försvinner i en våg av skuldkänslor.
Och hur var ”2012”? Tja, jag förbannade inte mig själv för att jag lockats dit i alla fall.