Med Frank Gehrys Walt Disney Concert Hall i Los Angeles skapades en allmän plats i ett downtown som inte tidigare känt till ett sådant begrepp. På Den norske opera i Oslo kan vem som helst bestiga taket (det är ritat av arkitektkontoret SnØhetta efter devisen: ”Det man inte kan gå på kan man aldrig kalla för sitt eget.”). Och i Rem Koolhaas Casa da Musica i Porto, det mest radikala exemplet, finns det generösa ytor och rum fria att använda för ickekonsertbesökare – dessutom med öppettider som konkurrerar med 7-Elevens.
Det intressanta med dessa tre relativt nya hus är inte bara den spektakulära arkitekturen och de konstnärliga visionerna som den ger uttryck för. Utan hur de tillkommit utifrån idéer om hur ett opera- eller konserthus kan bli en symbol för en stärkt och kanske till och med utvidgad offentlighet.
Under Svensk scenkonsts konferens ”Hus för scenkonst i Norden” som avslutades i Göteborg i går har frågan återigen ställts om varför ingenting händer kring ett nytt operahus i Stockholm. När det har byggts och skall byggas för glatta livet i Helsingfors, Köpenhamn, Oslo och i Reykjavik.
Och det enklaste svaret är väl att det saknas en symbolik att eldas av och enas kring. Kungliga Operan i Stockholm har nationellt sett inte alls den livsavgörande och suveräna roll för sina konstområden (opera och balett) som operahusen i de övriga nordiska huvudstäderna har. I Sverige råder en helt annan mångfald och halva landet har närmare till operahusen i Umeå, Karlstad, Göteborg och Malmö. För att inte tala om vad Öresundsbron gjort för närheten till Köpenhamn och ett av Europas vitalaste och mest produktiva operahus.
För att på bred front mobilisera frågan om ett nytt operahus i Stockholm behövs, som i Los Angeles, Oslo och Porto, något mer i visionen än att ”fortsätta göra opera och balett fast i bättre lokaler”. Det behövs en symbolik som handlar om något mer än ett nytt hus.