Proust kan vara ett av världens sämsta samtalsämnen när man möter nya människor som man vill ska tycka om en. Uttala namnet, så hör du; det låter intill förväxling likt ”jag skäms inte för att skryta med mina läsvanor”.
”På spaning efter den tid som flytt” är kanske den populäraste symbolen för bildningssnobbism. En bok som folk läser enbart för att kunna säga att de läst den – säger de som inte läst den.
Om man gett upp om originalet, ska man söka sig till coverversionen? Första delen av Stéphane Heuets ”På spaning efter den tid som flytt” finns nu på svenska, tack vare Agerings förlag. Det är ett seriealbum i Hergés tecknarstil, som kunde varit en nödingång till Prousts romansvit för dem som med ”Alice i Underlandet” undrar vad en bok utan bilder och dialog tjänar till.
I stället blir det en omfattande vederläggning av tesen att bilder säger mer än ord. Inte för att man ens av en världsmästare i Pictionary kan kräva kongeniala teckningar till Prousts resonemang om estetiska kvaliteter och emotionella förvecklingar, men Heuet är ibland så hjälplös att det blir rörande. Tidens gång illustreras med – just det – visarrörelser på en klocka, och förvåning med stora svarta utropstecken i luften.
Teorier om romanens väsen tenderar att bli lika ovetenskapliga som själva romanerna. De är en egen sorts fiktion, med en egen skönhet. Ibland stämmer de, ibland inte. En teori som passar in här är den om romanens egenart, som går ut på att en god/bra/”sann” roman inte kan översättas till någon annan konstnärlig form än sin egen. Framför allt kan den inte sammanfattas.
Ett särdrag i Prousts roman är utförligheten. Mycket lite lämnas oförklarat. Ingen tanke får passera outredd, även om det innebär ett sidospår på, säg, hundratjugo sidor. Det får till konsekvens att alla förenklingar eller förkortningar av texten är dömda att göra den svårare att förstå.
Om Heuet alltså misslyckas när han vill anpassa texten till pratbubblelängd, går det inte bättre för honom när bilder ska adderas. Kanske skärningen på en frack blir åskådligare på det sättet, men meningar som ”Hon lät sin blick flyga direkt fram till mig och tycktes knappt lägga märke till mig, men fixerade mig dock med ett slags förstulet leende som jag inte kunde tolka... annat som än ett kränkande förakt” låter sig inte illustreras.
Albumet igenom pågår en strid om sidutrymme mellan bild- och textrutor. Inte sällan knuffar de senare ut de förra, och på sina ställen kapitulerar tecknaren helt för texten. Låter bilden föreställa två pratbubblor mot en vägg. Visst har han respekt för originalet, Heuet. Förmodligen är det vad som hindrar honom från att förse sin coverversion med någon som helst personlighet.
Man kommer att tänka på en numera utrotningshotad genre, den illustrerade klassikern. Och man undrar om Heuets syfte med projektet var den välvillige pedagogens, om han antog att en ”På spaning …” med mindre text och många teckningar skulle verka inbjudande för dem som skräms bort av originalets tre och ett halvt tusen sidor.
Är det så, är det trist. För att parafrasera en fin boktitel, konstnären Marja-Leena Sillanpääs ”det dystra är dystert kan vi låta det vara så”: kan inte det långa och krångliga få vara just långt och krångligt?
Heuets coverversion visar hur illa lämpad Prousts roman är för att vara något annat än roman. Albumets sjuttiotvå sidor känns kolossalt mycket fattigare än de 215 boksidor det motsvarar, samtidigt som de är motigare att ta sig igenom. Så primitivt, tänker jag gång på gång, men det är fel ord.
Hällristningar och barnteckningar har ett mer dynamiskt uttryck än de här prydliga, detaljerade bilderna. Liv, kallas det väl.