Sex år gammal har jag fångat spigg med fjärilshåv i sjön Klemmingen, vid vars sydspets Gunnar Ekelöf lånade ett torp 1960. Sexton år gammal har jag vandrat längs en meningslöst lerig landsväg i Hölö, stått på en Mörköstrand med sand i kängorna och känt kylan från det hav som eventuellt inspirerade det svenska 1900-talets mest förgudade poet till raderna ...
Men nej. Jag ska inte författa ännu ett bidrag till Gunnar Ekelöf-sällskapets nyss utkomna ”Ögonvittnen”, en särpräglad textsamling som sammanställts av Magnus Halldin, Daniel Möller och Erland Törngren. Som titeln antyder består den av ögonvittnesskildringar: hej, jag heter så här, och jag såg Ekelöf då och då, och detta är vad jag såg.
Det är minnen, dikter, intervjuer, ett blandat material. Vänner, kolleger, släkt, förbipasserande, fan och hans mormor pratar på – mest för de redan frälsta, förstås, det finns ju redan en uppsjö böcker kring Ekelöfs liv och leverne.
Själv (nu är jag där igen!) läste jag Ekelöfs dikter alltför ung och jagupptagen för att kunna se något annat än mitt och mig i dem. Starka starka rader om livet, kvinnan och döden som fick mig att på Samlade dikter-pocketens sista sidor fumligt krafsa ned egna gudinnehyllningar. De raderna har hängt kvar sedan dess, och räckt för mig. Biografierna har jag hoppat över.
Ofta kniper jag således nervöst ihop ögonen under läsningen – för nära, för mänskligt! Jag vill möta poeten som poet, som text, som tanke, inte som person. Ändå upprätthåller ögonvittnesskildringarna ett respektfullt avstånd till sitt objekt. De går inte in på, säg, Ekelöfs bordellbesök, men väl på hans behov att nämna dessa erfarenheter för andra. Småttigheter som fläckar bilden som flugprickar på en spegel.
Boken säger alltså inte mest om människan Ekelöf, utöver ett par talande anekdoter – som den om att möta Ekelöf uppe mitt i natten, i färd med att febrigt leta igenom ens bokhylla: ”Har du inga böcker om djur? Jag är så förbannat trött på människor.”
Däremot skildrar den, kanske oavsiktligt, vad som händer med människor kring en förgudad människa. Hur deras blickar förändras, hur de spärrar upp ögonen för att se varje detalj hos Poeten. Antecknar i dagboken efteråt, medvetna om att de Tar Del Av Ett Författaröde. Hur, för att använda Peter Mosskins uttryck, ”piedestalerna växer med en decimeter per säsong”.
Ibland tänker jag att serietecknaren Liv Strömqvist, som gärna knäar genikulten kring konstnärsmän, har allt material hon kan behöva här. Mycket väcker ett lättare löje. Meningar i stil med: Jag kände honom inte, men jag såg honom på håll några gånger. Eller: Jag åkte tåg med honom en gång. Eller: Jag graverade hans doktorsring. Man undrar om det finns någon som klappat hans pudel, vattnat hans blommor eller sett honom på stan utan att skriva en essä om det efteråt.
Ibland kan jag känna en otidsenlig längtan efter författare som tar efter näktergalarna: sitter och sjunger gömda längst in i ett busksnår. Ingen får se, alla får höra.
Nå, det finns ornitologer. Med kikare och kameraobjektiv kommer de och ser. Säger: Men vad liten den är, fågeln, och så grå sen.
Och det finns läsare, forskare, litterära sällskap. Storögda, hungriga. Nöjer sig inte med böckerna. Vill ha biografi också. Liv! piper de. Liv!
Vad är det de söker? Och det kryper svett längs min ryggrad, men sedan gör tanken en u-sväng. Att någon bryr sig så mycket om döda författares liv, det rör mig, och några rader från Gunnar D Hanssons ”AB Neandertal” gör sig påminda:
”Och i Kebara-grottan i Israel fann strax därefter en fransk-israelisk expedition det första fullständigt bevarade neandertalbäcket. Smalt och smäckert som hos en modern diktsamlingsläsare.”
Jag är beredd att starta en vänförening för vänföreningarna, forska om forskarna, bli läsarnas läsare. Något säger mig att de är ömtåliga. På gränsen till utrotningshotade.