Vilket är Sveriges bästa tv-program? I veckan offentliggjordes nomineringarna till Kristallen, den samlade branschens pris till sina egna som delas ut vid en gala i början av september.

Det är symtomatiskt att ett branschpris för det medium som har störst genomslag knappast väcker något större intresse vare sig hos medier eller publik.

För att ett pris ska få uppmärksamhet och respekt bortom sin bransch krävs en slags ohelig allians mellan trovärdighet och påverkan på försäljningen. Som Augustpriset, vars vinnare ofta får jackpot när julhandeln drar i gång. I grund och botten handlar det om att utmärkelsen blir användbar, en sorts kvalitetsmärkning för den som ska köpa bok.

Positionen är skör – samma status hade en gång i tiden Grammispriset för svensk musik. Det raserades av musikindustrin självt när de olika intressena inom branschen skulle tillfredsställas,i kombination med människors ändrade sätt att ta del av musik.

Och knappast någon tittar på en ny säsong för ett visst program för att det vunnit Kristallen. Det är heller inte det uttalade syftet, stiftelsen bakom priset vill ”belöna nytänkande och originalitet samt exceptionellt gott hantverk” och ”stärka publikens förtroende för framtidens television”.

Fredrik Wikingsson, ena halvan av duon Filip & Fredrik, uttryckte viss uppgivenhet i Aftonbladet över att svenska originalproduktioner tävlar mot inköpta format i kategorin ”Årets underhållningsprogram” – mot stora internationella, väl beprövade succéer. Wikingsson trodde inte att deras ”Nittileaks” skulle klara konkurrensen i klassen mot till exempel ”Så mycket bättre”, skapat i formatens förlovade land Holland.

I en annan av de tio (!) klasserna, Årets dokusåpa, är ”Lite Sällskap” som också produceras av duons produktionsbolag ensam svensk originalidé av de fem som nominerats.

Och det säger kanske något om graden av nytänkande att den senaste upplagan av ”Big Brother”, tolv år efter lanseringen och sänt i ett 70-tal länder kan vinna kategorin.

Som illustration av hur globaliserad tv-underhållning är det dock intressant.

Tidigare i somras konstaterade jag i denna spalt att en tredjedel av de hundra mest sedda tv-programmen under första halvåret 2011 var inköpta eller kopierade format.

Men vem bryr sig när man sitter där på höstkvällen och nickar till framför ”Så mycket bättre” eller ”Idol”att det är ompaketerade importvaror? Gör det något? Tja, inte mer än att det visar hur det sannolikt kommer att se ut under överskådlig framtid. Att andra länder är vassare i den här industrin, bättre klarar den globala konkurrensen och att göra sina idéer till exportvaror.

Och mot den utvecklingen räcker det föga att instifta priser.