En våldtäktsman stirrar in i mina ögon. Han verkar bekant, och det är avsikten.
Hagamannen, serievåldtäktsmannen som spred skräck i Umeå med omnejd i flera år, blev tv-drama i går. I experimentet ”Fallet” i Sveriges Television samarbetar samhällsredaktionen med dramaavdelningen kring några av de senaste årens mest uppmärksammade svenska rättsfall.
Idén kommer från Nils Hanson, chef för Uppdrag granskning. Jag gissar att han ibland nått journalistikens yttre gräns: När krav på saklighet, redovisning och hänsyn till drabbade faktiskt kan hindra en att berätta den riktiga innebörden i historien.
Är det då en god idé att gifta ihop genrer? På ett sätt är dramatiseringen av Hagamannen (i regi av Reza Parsa) mer verklighetstrogen än såväl journalistik som deckarfiktion ofta är: Det är grått och odramatiskt. Polisarbetet sköts av anonyma herrar och damer i kontorslandskap. Förövaren och hans sambo (välspelade av Pär Luttropp och Ulrika Flach) renoverar huset och ordnar barnkalas. Grabbarna på jobbet skämtar om fantombilden i tidningen.
Så ger Hagamannen oss samma obehag som Engla Höglunds eller Carolin Stenvalls mördare: De är män som till synes är som män är mest. Monstret som en av oss.
Men den stora poängen blir som ofta projektets brist. Filmen är helt inriktad på Hagamannen, hans offer flimrar bara förbi. Den vinklingen kan diskuteras. Och jag kan rent mänskligt förstå att förövarens sambo via sitt juridiska ombud meddelat att hon inte velat att tragedin skulle vevas upp igen. Scenerna där hennes ovetande karaktär figurerar är de mest smärtsamma i dramatiseringen. Annars är det strikt redovisande.
I slutet tar journalistiken vid igen, när Karin Alfredsson intervjuar rättspsykiatern Eva-Marie Laurén.
Först då kommer den punkt där renodlad underhållning ofta ger walk over. Den punkt goda berättelser alltid kretsar kring, oavsett om det är i form av journalistik, litteratur eller drama: Varför? Vad är det inom och mellan människor som gör ett händelseförlopp möjligt?
I all sin vidrighet är ”Hagamannen” en enklare historia än de som tas upp i kommande delar av ”Fallet”. Dödsskjutningen i Rödeby, följt av pengarullningen kring Skandias chefsbonusar, är vitt skilda saker. Men fallen har det gemensamt att förloppen är komplicerade och skuldfrågorna betydligt mer oklara.
Det blir en utmaning för dramajournalistiken att skildra.