Hösten 2010 visar varför vi behöver underhållning som står fri från reklampengar.
Det är högtryck i tv-branschen. Om vi pratar pengar. En snabbt stigande konjunktur gör att tv-bolagen just nu till och med måste tacka nej till annonsörer. Mediebloggen Vassa Eggen konstaterade bittert tidigare i veckan att det faktum att tv är den stora ekonomiska vinnaren inte resulterar i roligare program.
En blick i tablåerna gör det svårt att inte hålla med. I princip är de flesta storsatsningar som går den här hösten kompisar från förr. Som svenska versioner av format som tröskats länge här hemma eller utomlands, till exempel ”Idol” och ”Biggest loser”. På samma sätt som programmen som präglade våren: Från ”Talang” och ”Bonde söker fru” över ”Antikrundan” till ”Så ska det låta”.
Under hösten får vi också än fler varianter av konkurrerande kanalers succéer. Som ”Skånefruar” (premiär på Kanal 5 i veckan som gick) och ”Ladies på Östermalm” (på TV 4 Plus senare i höst) som är svar på TV3:s ”Hollywoodfruar”, i sig en variant av ”The real housewives” som gjorts från ett antal amerikanska städer i några år. Eller det sorgliga ”Kungarna av Tylösand” i Kanal 5, försöket att göra en svensk variant av skandalomsusade MTV-realitysåpan ”Jersey Shore”.
Det här är en tråkig scenförändring från ett 1990-tal då svensk television exploderade och under ett par år var en experimentverkstad och låg i frontlinjen för ny tv-underhållning som gick på export utomlands.
Nu kommer reklampengarna tillbaka efter finanskrisen, men det är inte säkert att de i första hand investeras i nydanande program i breda kanaler. Den långsiktiga förändringen, oavsett om vi talar om tidningar, tv eller andra medier, är snarare att det som håller riktigt hög kvalitet kommer att distribueras på sätt som kostar dig mer. Oavsett om det är toppfotboll, filmer eller dramaserier.
Den industriella logiken innebär också att det som går i breda gratismedier prispressas, det gäller att för så liten kostnad som möjligt leverera maximal publik i rätt målgrupp. I de flesta fall lär det bli både säkrare och billigare att köpa eller kopiera beprövade programkoncept än att lägga dyra pengar på att utveckla eget. Vi har fler ”svenska” tv-kanaler än någonsin, men eftersom bolagen som äger dem är färre än ena handens fingrar finns få incitament till förändring.
I det ljuset kan man också se public service-företagens betydelse för ett litet språkområde som det svenska. Det finns krafter som vill krympa dess uppdrag, och inte minst överlåta underhållningen till kommersiella kanaler. Men en höst som 2010 visar varför public service också behöver syssla med att ta fram det som roar.
Och då menar jag inte ”Så ska det låta” – en gång till.